Fiskelycka och kamratskap i alla fjällväder

Snöskoterleden som går från Stora Lulevattnet och vidare upp mot fjället går genom fredad fjällskog. Där i snåren har några ripor gått och lite längre upp bland tallarna ser man spår från lodjur. Ännu lite högre upp har en mård passerat och uppe på kalfjället trotsar en liten renflock den friska vinden i jakten på föda. 
De vidsträckta och näst intill oändligt stora markerna runt Jaurekaska är sedan många år Kent Lidbergs vårvinterparadis. 
– Jag lever ju ett bra liv hemma också och trivs med det. Men det hindrar mig inte från att längta tillbaka hit när jag är hemma. Det är ofta hit som tanken färdas, säger han och blickar ut över älvdalen. 
Snöskotern stängs av och han tar sedan fram en termos med kaffe. Man kan se hur han riktigt njuter av den varma drycken samtidigt som han låter blicken färdas ut över de vidsträckta vidderna. Vattnet som kaffet är bryggt är hämtat från den fors som passerar förbi den lilla stugan som han och hans kamrater hyr. 
– När man bor i norra Sverige är det lätt att ta mycket för givet. Men att kunna hämta friskt rinnande dricksvatten direkt ur en jock, sjö eller älv är få människor förunnat. Eller som här, att få stanna till och vila ögonen på allt det här vackra, säger han samtidigt som han följer den lilla renflocken som betar uppe på fjället. 

Under den första dagen stannar han och kamraterna Sune Wäppling, Arne Wäppling och Lasse Sjöberg vid en liten öringssjö. 
När Kent Lidberg har borrat hål i isen för första gången på den här fjällresan sätter han sig på snöskoterdynan. Han fäster några maggotar på kroken innan han börjar att fiska. Han sluter ögonen och vänder ansiktet mot solen. Anletsdragen i hans ansikte slappnar av och man kan riktigt se hur han njuter. 
– I fjol var det helt vindstilla. Då kunde vi sitta här i bar överkropp. Så kan det faktiskt vara här på fjället när man kommer hit i april, säger han. 
Rätt snart är väntan över. Ett distinkt hugg och sedan nävar han in linan där en fin mindre öring sitter på kroken. Sedan följer en kvart där alla i gruppen bara njuter av stillheten och tystnaden. 
Lasse Sjöberg som sitter 75 meter bort från den plats där Kent Lidberg har borrat sitt hål är en mycket erfaren pimpelfiskare. Han får nu ett hugg och drar sedan upp en öring på cirka ett halvt kilo. Den har huggit på en mormyska med maggot där ett traditionellt kopparfärgat blänke sitter en dryg decimeter upp på reven. 
– Den här är ju skaplig ändå. Men de är kanske inte riktigt på hugget. Det brukar bara kunna smälla till men den här var lite försiktigare när den tog, säger han samtidigt som han lossar kroken ur munnen på den vackra fisken. 
Han drar sedan upp ytterligare en i samma storlek. Alla i kompisgänget får fisk och nu väntar en god middag i kojan vid forsen i Jaurekaska. 
Där väcks det ena fiskeminnet efter det andra till liv. 
– Minns du Sune när vi var här med husbilarna. Vi stannade och gick ned och jag kastade ut och så högg en stor vacker röding kring halvkilot. Sedan kastade jag ut en gång till och fick ett nytt hugg. Minns du så mycket röding vi drog och alla mellan halvkilot och kilot. Sedan gick vi upp och åt lite vid husbilarna och efter det hade det dött av, berättar Kent Lidberg. 
Umgänget och samtalen om tidigare resor är ibland lika viktiga som det som händer i nutid. Den lilla stugan i Jaurekaska fylls nu med varma, målande berättelser och Kent Lidberg fortsätter sedan: 
– När vi inte fick något mer åkte vi vidare och stannade då vid en liten jock. Jag kastade ut och på andra eller tredje kastet högg det. Och då var det stumt. En jätteröding på 1,8 kilo så fin att man knappt kan återge det. 
Sune Wäppling ler vid minnet:  
– Och sedan kastade jag ut och drog en som vägde 1,15 kilo. Sådant där får man inte uppleva särskilt ofta. Vi har ju gjort många resor tillsammans men det där är en resa som man sent ska glömma. 
Sedan börjar de planera inför nästa dag. 
– Då ska vi åka längre. Då ska vi åka till en rödingsjö och så hoppas vi att fiskarna är på humör, säger Kent. 
Och de andra nickar instämmande. 
– Det här är ju också en viktig del av resorna. Att umgås, prata, äta och dricka gott. Och planera inför nästa dag. Frågar du mig finns det inget bättre än att vara här just den här tiden. Fjällen under vårvintern, det är svårslaget. Det önskar att alla hade fått uppleva, säger Kent Lidberg.