Älg-obsen från första jaktveckan i september visar att älgstammen fortsatt att minska. Ungefär var tredje älg uppskattas vara borta i Norrbotten sedan 2010, och det var innan denna jaktsäsong ens börjat.
Hur bokstavligt ska man ta den här statistiken?
– Älg-obsen är ju en metod som är utredd vetenskapligt ett antal gånger och ingår som en basmetod i det underlag som SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) säger ska ingå i dagens älgförvaltning. Att trendkurvorna visar verkligheten är nog klart även om man inte ska stirra på enskilda år utan på en lite mer långsiktig trend, säger Björn Sundgren.
Hur mår älgstammen i Norrbotten?
– Älgstammen är lägre än på mycket länge, troligen får vi gå tillbaka till mitten av 90-talet för att ha samma nivå på älgstammen. De älgar som finns mår nog bra även om kvalitén i stammen skulle vinna på att man ökade medelåldern. Här behöver vi nog alla som jagar fundera mer på att låta äldre djur leva och lägga högre tryck på kalvarna.
I början av 2010-talet infördes ett nytt system för älgförvaltning där landet delades in i älgförvaltningsområden, Äfo, med varsin älgförvaltningsgrupp. De består av tre representanter för markägarna och tre för jägarna, varav en här i länet representerar rennäringen. Ordföranden är alltid markägare och har utslagsröst.
Sedan det nya systemet infördes har älgarna minskat. Kritiker på jägarsidan, men även bland markägare, tycker att skogsägarnas intressen väger tyngre än jägarnas och att älgstammen borde få lov att växa igen.
Behöver stammen ökas eller är det här en nivå man strävat efter i älgförvaltningen?
– Nivån på stammen är en fråga för respektive älgförvaltningsgrupp, älgskötselområde och jaktlag att avgöra. Att avgöra nivån på älgstammen långt borta från de som berörs försöker vi motverka så gott det går. Sen är det just frågan om vilken nivå man strävat efter som skapar konflikter och de märks tydligare ju lägre stammen är. Hur älgarna påverkar tallungskogen är ju den stora knäckfrågan mer än exakt hur många älgar man har i markerna. Där finns det motsättningar mellan jägare och markägare, även om många är både markägare och jägare, så bilden är mer komplex än vad som ofta visas. En är intresserad av hur mycket älg det finns och hur mycket som kan fällas medan den andra sidan är mer intresserad av skadorna på ungskogen, olika fokus alltså, säger Björn Sundgren.
Har avskjutningen lett till att skogsskadorna minskat eller kan andra faktorer påverka mer än hur många älgar det finns?
– Det finns en hel del forskning som visar att skogsskadorna enligt Äbin (älgbetesinventering) är ett trubbigt instrument att använda. Skogsskadorna har inte minskat i samma takt som älgstammen sedan 2012 och här spelar många faktorer in som hur mycket mat det finns i landskapet, både i ungskog och övriga marker, samt hur vintrarna ser ut och en del annat.
Jag har i höst pratat med jägare både ovan odlingsgränsen och i skogslandet som konstaterat att det inte finns älg. Det finns de som håller på att tappa lusten att jaga, att det inte känns meningsfullt. Vad kan det leda till ur ett större perspektiv?
– Det är olyckligt om jaktmöjligheterna eller brist på detta leder till att vi förlorar jägare. Kanske är det också tonen i debatten runt älgjakten som gör att man tappar sugen. Så länge vi har älg kvar så kommer älgjägare att behövas och det måste markägarna inse och arbeta för ett mer positivt samtalsklimat, något som ändå fungerar relativt bra i Norrbotten på de flesta håll. Men vi ska inte heller glömma att vi 1996 fällde mindre än 5 000 älgar i Norrbotten och sedan 2010 har vi årligen fällt mellan 11 000 och 13 000 älgar, så en viss tillvänjning till en högre nivå på stammen finns nog också.
– Men en kombination av en stam som minskat under lång tid och ett dåligt kalvår gör att många nu reagerar. Det är positivt och kanske en väckarklocka att frågan om att förvalta snarare än att ”bara” jaga älgen blir det man pratar om i jaktlagen. De som var med under 80-talet vet att det går snabbt att skjuta ner en älgstam men att det också går relativt snabbt att bygga upp den igen om man arbetar för det. Men återigen, om det är rätt nivå idag, för låg eller för hög är en fråga för den lokala förvaltningen att hantera, konstaterar Björn Sundgren.