Elvira Viklund riktar skrap kritik mot machokulturen som råder inom byggbranschen. Ur den har det fötts ett driv inom 18-åringen. "Många kvinnor har det tufft att alls komma in i branschen och det har gett mig ett jävlar anamma", hon.
Längs en glesbebyggd väg i utkanten av centrala Piteå vinkar en tjej från taket av ett rödmålat industribygge. Hon är riktmärket i omgivningen. Väl framme på parkeringen dammar gruset i vinden. En utarbetad traktor vars färg har börjat flagna, några släp och en firmabil ramar in industriområdet.
Tjejen tar sig vant ned från höjden via en byggställning. Namnet är Elvira Viklund och hon går tredje året på byggprogrammet på stadens gymnasieskola. Nu är hon ute på praktik och enligt henne skiljer sig uppgifterna från dag till dag.
Elvira har aldrig tvekat på sitt yrkesval.
– För mig har det alltid varit självklart att bli snickare. Jag var den enda tjejen i min högstadieklass som valde att gå byggprogrammet och det har jag aldrig ångrat.
Hon berättar att i hennes nuvarande klass hjälper tjejer killar och vice versa. Men det finns en skuggsida som gör sig synlig ibland, inte minst i arbetslivet.
– Det kan komma en kommentar om att jag som tjej inte orkar lyfta tungt eller att jag behöver mer hjälp för att jag är tjej. Men det biter inte på mig. Många kvinnor har det tufft att alls komma in i branschen och det har gett mig ett jävlar anamma, säger Elvira.
Åtta av tio tjejer upplever att det finns en machokultur på deras byggprogram och att jargongen är hårdare än i andra branscher. Och det är dubbelt så vanligt bland killarna än tjejerna att gilla jargongen. Detta enligt en Sifo-undersökning (2019) som gjordes på uppdrag av fackföreningen Byggnads.
– Jag tror att det blir en bättre stämning med fler kvinnor på arbetsplatsen. Då blir det inte samma hårdhudade jargong som det blir med bara karlar i ett fikarum, säger Elvira.
På toppen av huset hörs mansröster. Elvira och kollegorna byter tak på byggnaden då det gamla skadades under vintern. I handen håller hon en skruvmaskin. Hon trycker till.
Mitt emot universitetet i centrala stan byggs det för fullt. Sedan 2019 har det kommunala bostadsbolaget Pitebo planerat nya lägenhetshus i stadsdelen och arbetet utförs av eleverna på gymnasieskolans byggprogram. Ett av husen tycks redan ha tagit form.
Betongeleverna Malte Näsström och John Boman sköter jobbet på marken. I hjälmar och reflexvästar lägger de grunden till lägenhetshus nummer två.
Både Malte och John har hört talas om machokulturen. John ska precis ta några spadtag.
– Som kille ber jag inte om hjälp, utan vill göra jobbet själv. Om jag ställer mig i en grop och ska platta till ytan vill jag göra det på egen hand, säger han.
Lärarna Susanne Pettersson och Kristina Nilsen besöker sina elever på arbetsplatsen.
– Kommer ni ihåg artikeln vi läste om att killar hälsar genom att rufsa till varandra i håret?, skojar Susanne till.
Hon gör en hälsning med knyten näve till killarna.
"Som kille ber jag inte om hjälp, utan vill göra jobbet själv. Om jag ställer mig i en grop och ska platta till ytan vill jag göra det på egen hand", säger John Boman.
– Vi är ju bara grabbar och då är man oftast lite hårdare till sättet, säger John.
Flera våningar upp i luften bygger de nytt av det gamla. I entrén på insidan bildar de kala betongväggarna ekon av röster som ska leda oss till husets kanske högsta våning som bara den med hjälm och reflexväst får besöka.
För över tio år sedan började samhällsläraren Kristna Nilsen vikariera på skolans bygg- och vvs-program. Hon berättar att jargongen var tuff, intolerant och väldigt mycket macho. Män som backade män.
– Machokulturen var störst hos byggeleverna. Jag lyfte det med manliga kollegor som hade en helt annan bild av eleverna än vad jag hade. De såg eleverna som mer städade. Men när jag diskuterade det med kvinnliga lärare hade de samma uppfattning som mig. Vi var inte lika stora förebilder för eleverna som de manliga lärarna var, säger hon.
Hon inledde ett värdegrundsarbete med rollspel, diskussioner och så småningom om samarbeten med olika företag dit eleverna skulle ut på sina praktikplatser.
Susanne Pettersson, mentor på byggprogrammet, kontaktade kvinnliga målare, snickare, mur- och plattsättare samt betongarbetare och startade nätverksträffar kvällstid, där tjejer på byggprogrammet träffar kvinnor inom yrket. Hon berättar om diskussionerna.
Elvira Viklund tillsammans med sin lärare Susanne Pettersson. "Jag vill ge tjejerna på byggprogrammet en trygghet. Ingen ska behöva känna sig ensam med sina upplevelser", säger Susanne.
– Framför allt är det många som känner sig sämre bemötta och ignorerade i samtal när de står i en klunga av män. Det kan också handla om brist på omklädningsrum och svårigheterna med att få en praktikplats, säger hon.
Nyligen prisades lärarna med Norrbottens jämställdhetspris av Samverkan för jämställdhet Norrbotten för sitt arbete med att stärka tjejer på bygg, el- och vvs-programmet
– Jag vill ge tjejerna på byggprogrammet en trygghet. Ingen ska behöva känna sig ensam med sina upplevelser, säger Susanne Pettersson.
Samtidigt som eleverna i Piteå bygger för framtiden:
Utanför Byggnads kontor i Luleå möter vi plattsättaren Rebecca Ekström. Just nu är hon mammaledig och har med sig sina två söner.
Hon är den före detta mellanstadieläraren som ville få mer tid till sig själv. Nu har hon jobbat som plattsättare i fem år och vid sidan av är hon ordförande i Näta, Byggnads kvinnliga nätverk i Norrbotten.
Hon blev varse om den tuffa jargongen från dag ett.
Plattsättaren Rebecca Ekström, som är ordförande i Näta, berättar om gången en manlig branschkollega bad henne att svanka mer på jobbet. "Jag tänker ibland: kommer det att gå för långt någon gång?"
– Jag var rätt säker på plattsättare när jag började utbildningen, men reagerade mot att jag direkt blev uppmanad att inte välja betong då det skulle vara för tungt för en tjej, säger Rebecca.
Arbetet på golvet som plattsättare ledde till värk både utom- och inombords.
– Under mina första veckor var mina händer helt förstörda. Direkt fick jag höra att det bara är "kärringar" som använder handskar. Det sågs som mesigt och svagt. I slutänden kan det leda till arbetsplatsolyckor, säger Rebecca.
Snart började manliga kollegor att klappa henne på rumpan. De skojade bort det som gjorde ont.
– När jag var hemma hos en kund bad en manlig branschkollega mig att svanka mer. Någon har också sagt att "du kanske inte behöver vända rumpan mot dörren när du lägger golvet utifall att kunden är hemma".
"Tjejer ska bara studsa mellan näven och diskbänken”. "Du får skylla dig själv som har gett dig in i männens värd". Orden ekar inom Rebecca. Men hon älskar sitt jobb och trivs med sina nuvarande kollegor. De har fått henne att stanna kvar, berättar hon.
Regeringen har ett mål om att 25% av alla nyanställda inom bygg- och anläggningsbranschen ska vara kvinnor år 2030. Tror du att det kommer ske?
– I den här takten? Nej, inte en chans.
Snart ska Rebecca ut i verkligheten igen.
– Jag tänker ibland: kommer det att gå för långt någon gång?
Trapporna i det nybyggda lägenhetshuset i Piteå ringlar sig långa och ter sig oändliga för den som inte är van. Hanna Blomquist, som går inriktningen mur- och plattsättare, lägger plattor på utsidan av huset tillsammans med sin lärare Jocke Lundqvist.
Hanna berättar att det händer att hon blir tillrättavisad av killar när hon arbetar.
– Killarna tror att de är bättre. De säger ofta att ”nu gör du fel” och får mig att känna att jag inte kan.
Jocke gick själv byggprogrammet när han var ung och han minns machokulturen som starkare förr.
Jocke Lundqvist minns machokulturen som starkare förr.
"Det var ”kalenderflickor” i omklädningsrummen och kortlekar med tjejer på i fikarummen. Vi har kommit jättelångt på de 25 år som jag har jobbat", säger han.
– Det var ”kalenderflickor” i omklädningsrummen och kortlekar med tjejer på i fikarummen. Vi har kommit jättelångt på de 25 år som jag har jobbat. Då reagerade jag inte på det så som jag hade gjort i dag. Jag hoppas och tror att machokulturen är på väg bort men tyvärr kommer det att ta lång tid, säger han.
Det gnisslar till i byggställningarna av stål.
– Det brukar sluta med att jag gör som killarna säger så att de kan släppa det, säger Hanna.
Tillbaka till den röda industribyggnaden i utkanten av staden. Elvira placerar den sista skruven i det nattsvarta plåttaket. Nu är det bara några plåtskivor kvar, så har byggnaden ett tak som ska hålla i år framöver.
Hon reser sig upp och blickar framåt.
Elvira Viklund reser sig upp och blickar framåt. "Vi tjejer krigar för en plats i den här branschen", säger hon.
– Vi tjejer krigar för en plats i den här branschen.