Elden var bara några hundra meter bort när Jens Enberg och hans familj tvingades lämna huset i Västbo. Det regnade glöd och aska som tände små bränder på den torra gräsmattan. Samtidigt sprutade brandkåren vatten över huset för att väggarna inte skulle fatta eld.
– Vi hade inget annat val än att lämna allt, berättar Jens Enberg.
Huset de lämnade var samma hus som Jens Enberg vuxit upp i - och som han sedan tagit över tillsammans med sin fru och deras tre döttrar. Men Jens Enberg lämnade inte Västbo. Han stannade kvar tillsammans med tre andra skogsarbetare för att anlägga brandgator runt byn.
– Jag var rädd att förlora huset så jag jobbade i två dygn med de första brandgatorna. Den tredje dagen sov vi några timmar men sedan började vi arbeta igen, berättar han.
När brandgatorna runt byn var färdiga hjälpte de sedan räddningstjänsten med brandgator i andra områden där man försökte hindra eldhavets framfart. Jens Enberg är också markägare och samtidigt som han arbetade med brandgatorna fick han se nästan hela sin skog försvinna i lågorna.
– När elden kom var det som att se lava rinna över berget. 90 procent av all skog jag ägde brann upp under de där dagarna, berättar han.
Det hade varit en ovanligt torr sommar med flera mindre skogsbränder. Och från början skilde sig branden i Bodträskfors inte från mängden. Larmet kom in 06:05 den 11 augusti 2006. Sex brandmän och två frivilliga skickades till området för att arbeta med släckningen. Strax efter klockan 10 bedömdes branden vara under kontroll. Men då skiftade plötsligt vinden och innan brandmännen hunnit reagera hade slangarna på ena sidan tagits av lågorna. Räddningsledaren beordrade då samtliga på plats att evakuera. Två av brandmännen fick brännskador i ansiktet men alla lyckades ta sig från platsen. Elden spred sig sedan med våldsam fart och den värsta skogsbranden i modern tid hade tagit sin början.
– När vinden bytte riktning så stängde elden in alla som jobbade med släckningen. Det kunde ha gått riktigt illa, säger Bengt Nilsson, räddningschef i Boden.
Under det följande dygnet kallades fler brandmän tillsammans med hemvärn och helikoptrar in för att bistå med släckningsarbetet. Men klockan 12:54 under släckningens andra dag kom ett uppgivet meddelande från räddningstjänsten: "det brinner överallt".
Idag - 10 år efter branden - liknar området fortfarande ett kalhygge. Överallt syns svarta urbrända stubbar. Några enskilda kala trädstannar står kvar och vittnar om den tallskog som en gång stod där. För Bengt Nilsson som var chef över släckningsarbetet på plats är det första gången han ser det här området sedan branden.
– Det känns overkligt på något sätt. Om man jämför mot när jag var här senast så är det en helt annan värld. Jag flög över det här området varje dag och såg hur en flera kilometer lång eldfront rörde sig som en orm över området, säger han.
Bengt Nilsson kallades in från sin semester och anslöt till släckningsarbetet under brandens andra dag. Sedan lämnade han knappt området på en månad. Under hans första dygn på plats spred sig elden med en hastighet på upp till 300 meter per minut.
– Att se en eld som sprider sig på det sättet är som en mardröm. Det handlar om enorma krafter som släpps lös, berättar han.
Brandmän från hela Norrbotten och ända från Finland och Sundsvall anslöt för att bekämpa elden. Sju helikoptrar deltog i arbetet och släppte flera hundra ton vatten över de eldhärjade områdena. Lufttrafiken var så omfattande att militären fick sätta upp en separat sambandskanal för helikoptrarna.
Det skulle dröja veckor av hårt arbete och den hittills största släckningsinsatsen i svensk historia innan elden slutligen gav vika och började mattas av.
Den 6:e september - 27 dagar efter larmet kommit in till räddningstjänsten - var branden äntligen under kontroll. Samma kväll föll ett regn som markerade slutet för insatsen. Räddningstjänsten kunde då lämna över det sista åtgärderna till markägarna och två dagar senare räknades elden som helt släckt. Skogsbranden lämnade ett kolsvart landskap av nedbränd skog på 1900 hektar efter sig.
Idag har Jens Enberg planerat ny skog på sina marker. Unga gröna tallar har börjat växa upp i det karga landskapet. Men det kommer dröja många år innan det återigen står en skog på bergssluttningarna ovanför Västbo.
– Det kommer inte att hända under min livstid. Det blir mina döttrar som får ta hand om det, säger han.
Brandgatorna som Jens Enberg anlade höll elden borta från byn. Och familjen bor fortfarande kvar i huset som de tvingades lämna bakom sig.