Klockan elva på annandag påsk samlades människor vid det lilla kapellet i Tallberg för att fira gudstjänst tillsammans. Byn som ligger i Vitådalen bra exakt tio mil från Luleå har bara en handfull invånare. När klockorna ringde in till påskmässa satt lika fullt 25 människor i bänkarna.
Simone Engman var där med 3,5 år gamla dottern Ronja Engman och pojkvännen Anton Risberg.
– Det här är min säkra plats. Här känner jag mig trygg. Och det betyder mycket för mig att få visa det för dem som är i mitt liv, säger Simone Engman och ser på sin käresta.
Sedan tillägger hon:
– Jag som är uppvuxen i kyrkan vill ju att Ronja också ska få se och uppleva det.
Anton Risberg träffade nu Simone Engmans hela familj för första gången. Nu gick de också fram och tog emot nattvarden tillsammans.
– Det här är ju också min egen uppväxt. Jag är ju själv uppvuxen i kyrkan. Att se alla här och göra det här väcker så många goda barndomsminnen, säger han och ler.
De två blir tysta när de får den kanske alltför personliga frågan om de kommer att vilja vigas tillsammans i Tallbergs kapell. Framtiden lär väl få utvisa vilken väg det unga paret väljer att ta.
– Mamma drömmer om att jag ska vigas här, det vet jag, säger Simone Engman.
– Jag vill hellre ha mina närmaste i ett sådant här kapell i stället för i en stor kyrka, inflikar Anton Risberg.
Rebecca Evanne arbetar som danslärare på Balettakademin i Göteborg och hon är också dotter till Sibylla Engman som, tillsammans med sin nu avlidne make Olav Engman, har varit de som med själ och hjärta har arbetat för att hålla liv i det trivsamma lilla kapellet.
– Tallberg är ju naturen och skogen och det härligaste med barndomen. Det är hit jag längtar när jag tänker på min familj och mina närmaste. Plocka hjortron, fiska bäckforeller, plocka blåbär och vara i skogen, säger hon.
Hon har vuxit upp i Gammelstad men hennes mor och far har sina rötter i bygden och de har också tillbringat ledigheten i Tallberg. På så sätt är det lite av hennes fasta punkt i Norrbotten eftersom hennes föräldrar också flyttade till den lilla byn när barnen var utflugna.
– Vi har ju varit i många församlingar men det här känns så mysigt. Mamma och pappa gifte sig ju också här och vi har ju liksom alltid hängt här. Så det är ju tradition och barndom över det här, säger hon.
För prästen Anna Grenholm har Tallbergs kapell också blivit en speciell plats. Den här måndagen badade dessutom den lilla kyrkbacken i sol och stålarna hittade också in genom de välvårdade och vackra fönstren. På så sätt blev också kyrkorummet upplyst under gudstjänsten.
– När jag har stressigt av olika anledningar, när jag är hemma eller är på jobbet, då brukar jag kliva innanför de här dörrarna i huvudet. Då är jag i Tallbergs kapell och så andas jag ett tag. Och så blir jag lugn och fortsätter med det jag ska, säger hon.
Anna Grenholm ser upp mot tallarna intill klockstapeln. Mellan grenverket kan man se den blå vårhimlen.
– Jag tycker att det här är ett fantastiskt ställe. Det är frid. Det här kapellet är inbett. Det är fyllt av förböner och böner. Och det har satt sig i väggar, tak och golv. Här har folk skrattat, varit tillsammans. Jag tror säkert att någon tår också har fällts här. Och så har man fått be tillsammans och sjunga. Så det är ett bönernas kapell. Ett fridens kapell.
Ett levande kapell?
– Ja, ja, ja. I allra högsta grad.