Hur började idén till den här artikelserien om meänkieli - ett av Sveriges fem minoritetsspråk med starkaste sätet i Norrbotten och som talas flitigt i bland annat Pajala kommun? Det var specifikt när musikern Markus Fagervall framförde ”Kruuvamies” på meänkieli i Folkets hus i Kiruna under september månad i samband med skivsläpp. Jag hade inte hört något liknade. En musiker som sjunger på språket med värdighet och modern ton.
Parodi på språket?
Flaschback från lokala scener runt i Norrbotten: Kulturutövare gör sketcher på meänkieli – alltid med de grova R:n som huvudperson och uppenbar parodi. Frågeställningen blir: Är meänkieli ett minoritetsspråk som det är lätt att göra narr av? Och om svaret är ja, varför?
Musikern Viktor Fors Mäntyranta har rötterna i Tornedalen, just nu boende i Luleå, är 28 år, och medlem i bandet "Surunmaa". Han har reflekterat kring meänkielis i det offentliga kulturella rummet.
- Ofta blir det parodi när meänkieli är med. Meänkieli blir det skojiga språket, med skojiga, roliga uttryck, inget att ta på allvar, säger han och fortsätter;
- Kan det vara så att vi som är uppvuxna med språket har en latent, ärvd skam? Vi har inte självförtroende att använda meänkieli, vi är rädda för att det ska bli fel och då blir det lätt att man gör det med jargong istället?
Han jämför meänkielis ställning med samiskan - också ett minoritetsspråk - och han tycker utvecklingen av användandet av det samiska språket har kommit längre.
- Man har accepterat sitt språk och är stolt över sitt språk på ett annat sätt.
Viktor Fors Mäntyranta har själv sjungit på meänkieli inför publik och funderar på att närma sig språket ytterligare genom att skriva låtar.
Är det Tornedalingen vi skrattar åt?
Annika Lantto, 28 år, är hemvändare till byn Pello i Tornedalen som gränsar till finska Pello. En älv skiljer orterna åt. Hon har också funderat kring meänkielis ställning i Sverige och Norrbotten. Hon talar själv finska, med meänkieli som inslag. Hon är osäker på om det är meänkieli man skämtar om när norrlänningen ska gestaltas på scen, eller om det i själva verket är Tornedalingen.
- Jag skulle kanske säga att språket ofta behandlas med en viss jargong som är stereotypisk för Tornedalen, säger hon.
- Euskefeurat använder sig av pitemål i sina texter ungefär som Raj-raj band från Pajala gör med meänkieli i sina texter. Frågan är väl då om det är språket som man parodierar, eller kanske snarare tornedalingen?
Hemma i flera olika kulturer
Vi vänder oss till Birger Winsa, 58 år. Han är docent i meänkieli, jobbar som översättare och författare. Birger Winsa har alltid talat meänkieli med sina numera vuxna barn. Birger Winsa är uppvuxen i Tärendö församling, Pajala kommun och är nu bofast i Stockholm. Och jodå, han anser också meänkieli ofta tas i med parodins vantar.
– Det är lätt att göra sig rolig på meänkielis bekostad, för språket har haft låg status, säger han.
Samtidigt anser Birger Winsa att det i sig inte är per automatik negativt att man närmar sig språket med humor.
- Man får skratta sig själv i ansiktet och kanske får man lite eftertanke, varför skrattade jag?
Men varför har då språket historiskt haft låg status?
- Det fanns en skam under sextiotalet att tala meänkieli, det var nationalistiska idéer om att Sverige skulle var enspråkigt- att svenska var det rätta språket. Det tycker vissa än idag, säger han och kallar de språkvindar för absurda.
- Samiska har talats längre än svenskan i Norrland, och kanske lika länge som i övriga Sverige, säger han.
-Ja, finska och samiska tillhör Sverige sedan äldsta tid. Man har så att säga alltid talat finska, svenska och samiska i Sverige.
Talspråk
Att meänkieli av tradition också är ett talspråk och att få kan skriva och läsa på språket har bidragit till dess historiskt låga ställning. Och därtill har språket av tradition ofta blandats i meningar med tillsammans med svenska - det har förstärkt bilden av att språket inte är "riktigt".
Annika Lantto minns stämningar från barndomen då meänkieli ansågs som "mindre fint" bland vissa än finskan.
- För mig är inte meänkieli negativt laddat, vilket verkar vara fallet för en del i Tornedalen som förordar "riktig" finska. I alla fall för den äldre generationen, säger hon.
I själva verket, framför Annika Lantto, är det en bred bas för henne att tala både svenska, finska och meänkieli.
- Det är en del av ens identitet, ens sammanhang och man får liksom fler perspektiv att utforska när man kan kommunicera på flera språk. Man känner sig liksom lika hemma i flera kulturer.
Nästa del: Meänkieli i sociala medier