I Norge är rovdjursstammarna mindre än i Sverige, och Stig Allas som är rovdjursansvarig i Talma sameby ser det som märkligt att Sverige ska ha så mycket högre bestånd.
När det kommer till järv har Sverige nästan dubbelt så mycket som grannlandet i väst. Magnus Kristoffersson på Naturvårdsverket förklarar det med att Norge inte är medlem i EU.
– Eftersom de står utanför EU kan de själva bestämma hur deras stammar ska se ut. I Sverige är vi styrda enligt EU-bestämmelserna, förklarar Kristoffersson.
En annan orsak till att Norge valt ett lågt antal järvar är att det strövar omkring två och en halv miljoner får fritt i de trakter där järv brukar kunna uppehålla sig.
– Skadebilden på får är så mycket högre än i Sverige. På ren ser det ungefär likadant ut som i Sverige, säger Magnus Kristoffersson.
Järvstammen har nyligen gått över tröskeln för en gynnsam bevarandestatus efter att ha legat under några år. Varför den ska ligga kring just 640 järvar beror på regeringsbeslut och referensvärden. Den stora utmaningen ligger dock i att få beståndsnivåer och toleransnivåer att gå ihop. Med toleransnivåer menas hur mycket rovdjur det får finnas inom renskötselområde.
– Det är viktigt att båda målsättningar uppfylls, det ena får inte vara utan det andra. Det är ingen tvekan om att järven orsakar stora skador, och vissa samebyar får ta en tung börda då de kanske har extra mycket järv inom sitt område. Där jobbar länsstyrelsen med hur bestånd och toleransnivåer ska mötas, säger Magnus Kristoffersson.
Men Stig Allas i Talma sameby menar att toleransprojektet är så nytt i Norrbotten att det är lång väg att gå.
– Toleransnivån ligger enligt riksdagsbeslut på tio procent, men hos oss tar rovdjuren tre–fyra gånger mer än så.