2015 väntade VT Carlheim och hennes fru sitt andra barn. Hon berättar att hon hade ångest redan när de försökte plantera barnet och tidigt i graviditeten kände hon att det inte kändes som andra sagt att det skulle kännas.
– Jag mådde dåligt och vården var väldigt heteronormativ. Det var mycket "så här ska du känna" och jag fick förklarat till mig att man ska tycka om att ha en bäbis i magen, men jag gjorde inte det. Trots att jag längtade väldigt mycket efter barnet.
Hon förklarar att hon kände skuld och skam över sitt mående, som förvärrades när barnet väl kom.
– Tre dagar efter att barnet föddes så exploderade någonting obeskrivbart. Jag kämpade med mitt mående rätt så mycket och jag visste inte vad det var, sjukvården visste inte vad det var och BB hade inte kunskapen att möta det, säger VT Carlheim och fortsätter.
– Jag och min fru skulle vara föräldralediga på lika villkor, men jag kunde inte vara föräldraledig ens en gång. Jag kunde inte vara ensam så det dröjde över ett år innan jag kunde börja träna på att vara föräldraledig.
Det dröjde innan hon fick träffa en läkare som verkligen kunde sätta sig ner och lyssna. 2015 föddes barnet och 2017 kunde hon börja jobba heltid igen.
I slutet av förra året stötte hon på en artikel där en stödförälder från föreningen Mamma till Mamma berättade sin historia. Hon kontaktade dem för att hon själv kände behov av att prata med någon som varit med om samma, trots det gått flera år sedan hon drabbades av den psykiska ohälsan och att hon inte visste exakt vad hon ville säga. Det viktiga var att finna en gemenskap och inse att hon inte var ensam, förklarar VT.
– När jag fick kontakt med henne märkte jag att det var det här jag hade behövt förut, att sätta ord på min ångest och prata med någon som förstår det jag gått igenom.
Mamma till Mamma är en förening som finansieras av Folkhälsomyndigheten. I dagsläget är de 236 medlemmar som jobbar ideellt med att ge stöd och råd till gravida och nyblivna föräldrar. Hon förklarar att stödföräldrarnas erfarenheter varierar. Det kan vara med första barnet, andra barnet, den som bär barnet eller den som inte bär barnet som drabbas.
– Vi är noggranna med att trycka på att vi är ett komplement till vården, vi ersätter inte vården på något sätt. Vården och samhället som det ser ut har inte tid att lyssna på samma sätt som vi har. Vi har tid att lyssna, vi har tid att maila, vi har tid att finnas där. Jag brukar säga att vi är inte terapi, men det kan upplevas terapeutiskt.
VT Carlheim kallar sig själv för en "norrbottning i exil". Hon är uppvuxen i Malmberget, men flyttade till västkusten när hon var 20. I nuläget har föreningen inga stödföräldrar i Norrbotten och hon beklagar detta då hon menar att det finns stora skillnader i vården mellan olika regioner.
– Vi behöver sprida att vi finns, sen ser normerna även väldigt olika ut beroende på var du bor.
Hon kom minst sagt in i föreningen med dunder och brak och i mars blev hon vald till ordförande.
– Anledningen till att jag engagerar mig är att om en enda syster eller broder kan bli hjälpt av min berättelse så var det inte förgäves att ha mått så sjukt dåligt, säger VT Carlheim.