Inna Tymchenko
I telefon hemma i Luleå hörde Inna Tymchenko de första bomberna falla i Ukraina när hon pratade med sin väninna på morgonen.
Inna Tymchenko Ålder: 56 Bor: I Luleå sedan 2001, är född området Zaporozje i Ukraina och har bott i Melitopol. Gör: Har jobbat som kock i 20 år, håller på att omskola sig på en yrkesutbildning.
Inna Tymchenko flyttade till Luleå 2001 på grund av kärleken, men har tät kontakt med sin bror och hans familj och sina vänner i Ukraina.
Den 24 februari tidigt på morgonen pratade hon med en väninna i telefon, för att kolla läget eftersom väninnan var sjuk.
– Hon sa: "Inna, jag tror att kriget har börjat". Jag hörde bomberna i telefon. Det var chockerande.
Hon ringde sin bror som låg sjuk i covid, men han och hans familj hade gått ner i källaren för att ta skydd och det tog ett dygn av oro innan hon fick tag i honom.
– Han berättade att det var pansarvagnar på gatorna.
Därefter pratade hon med alla sina vänner i Ukraina. De filmade och skickade klipp till henne så att hon fick se med egna ögon vad som hände.
På samma gång som hon var chockad var hon ändå inte förvånad. Hennes mamma och morfar har alltid förutspått att Ryssland skulle ockupera Ukraina, att Ryssland aldrig har tänkt ge Ukraina möjlighet att utvecklas självständighet.
– Jag var förberedd. Det här är vad jag har förväntat mig och långt innan Putin tog makten, säger hon.
Brodern och hans familj har lämnat Melitopol efter ockupationen. De flydde till Turkiet där de fastnade i flera veckor.
– Det saknades något dokument för hans 15-åriga son och jag försökte hjälpa dem genom att ringa runt och ordna det.
Till sist lyckades de ta sig vidare till Tjeckien där de bor nu.
Andra släktingar och vänner som är kvar i Melitopol berättar nu att de endast har mobilt Internet, som de dessutom misstänker är avlyssnat, och därför börjar det bli allt svårare att hålla kontakt med dem.
Hon hoppas det ska ske ett mirakel och att Ukraina ska bli fritt, men hon tror att det i så fall skulle krävas mycket mer militär hjälp från andra länder.
Själv har hon älskat Sverige från första ögonblicket, men hon tycker inte heller att vi kan betrakta oss som säkra så länge inte Putin stoppas. Det som oroar henne särskilt och som hon känner stort obehag för är ryska föreningar här i Sverige som stöder Putin.
– Jag har ryska vänner som stöder Ukraina men tyvärr finns det även här ryssar som stöttar Putin. Jag har försökt stoppa den ryska propaganda som sprids i Sverige. Den är ju även ett hot mot Sverige.
Viktoriia Lozynska
Viktoriia Lozynska har flytt ensam till Sverige. Nu vill hon studera och hitta jobb.
Viktoriia Lozynska Ålder: 50 Bor: Luleå, kommer från Dnepr i Ukraina Gör: Jobbade i en matvaruaffär i Ukraina. Nu studerar hon svenska på Medborgarskolans kvällskurs.
24 februari vaknade Viktoriia Lozynska och hennes son av ljudet av bomber som föll nära staden.
– Från denna dag förändrades våra liv.
De kunde inte förstå hur en sådan här katastrof kunde hända och visste inte vad de skulle ta sig till.
– Vi läste på internet och tittade på tv och frågade andra vad som skedde och vad vi kunde göra.
På gatorna sprang det omkring stressade människor som handlade mat och vatten för att bunkra, berättar hon. De tog ut pengar från bankomaterna. Några gick till militärbasen för att fråga hur de kunde hjälpa till. En del försökte ta reda på hur de skulle kunna lämna staden och åka därifrån, vilka färdmedel som stod till buds.
Hon jobbade på en supermarket vid den tiden, men kunde inte fortsätta arbeta.
– Min son som är 31 år är kvar i Ukraina, men jag bestämde mig för att fly. Jag åkte ensam till Polen och vidare till Sverige.
Vad önskar du av framtiden?
– Jag vill integreras i Sverige, studera och hitta jobb.
Olena Kashpur
Olena Kashpur vaknade på morgonen 24 februari förra året med ett oräkneligt antal meddelanden i telefonen. Alla handlade om att kriget brutit ut. Hon fick panik.
Olena Kashpur Ålder: 47 Bor: Luleå, kommer från Charkiv Gör: Har jobbat på ett elverk i Ukraina, nu lär hon sig svenska på Medborgarskolans kvällskurs.
24 februari förra året hade hon ställt alarmet på klockan sex för att gå till jobbet. Hon upptäckte då att telefonen var full av meddelanden.
– Jag kunde inte förstå varför jag hade fått så många meddelanden först, men sedan öppnade jag dem och såg att de handlade om att man inte skulle gå till jobbet på grund av bomber. Jag fick panik. Min tioåriga dotter var också jätterädd, minns hon.
Hon sprang iväg till sin mamma som bor i närheten. Alla hon mötte var i chock, men ingen visste vad man skulle göra.
– Mamma har problem med blodtrycket och mådde jättedåligt.
De gick till mataffären för att bunkra torrvaror som till exempel pasta och bröd för att sedan kunna stanna inne.
Framemot kvällen hörde de raketerna med egna öron. Hon tog skydd nere i husets källare tillsammans med sin dotter, man, svärmor, svärfar och syster.
– Vi hade en pytteliten källare, det var inte ett riktigt skyddsrum, och det var jättekallt och det var dålig luft men vi var kvar hela natten.
Sedan fortsatte det så. På nätterna sov de med kläderna på och när de hörde raketer sprang de ner i källaren.
– De bombade hela nätterna så vi kunde inte sova. På dagarna hade vi kanske två, tre timmar på oss att sova, men det gick inte för vi kände en så stor stress. Vi hade heller ingen el.
Till sist bombade den ryska militären bara sex kilometer därifrån. Källardörren blev förstörd av en stötvåg.
– Det var jätteläskigt.
9 mars bestämde hon sig för att försöka fly tillsammans med sin dotter. Hennes mamma stannade kvar hos hennes lillebror som trots att han har en ögonsjukdom inte fick lämna landet eftersom män i Ukraina inte fick fly utan skulle stanna och avvakta mobilisering.
Hennes man stannade också kvar.
– Han har ett jobb som är viktigt för infrastrukturen och fick inte åka, även om han inte skulle ut i strid.
De kom till Sverige 15 mars och bodde första tiden i Haparanda. 26 juli placerades de i Luleå.
– Alla hoppades att kriget skulle ta slut ganska snabbt och väntade bara på att få åka tillbaka.
Så blev det inte.
Vad tänker du nu när det har gått ett år efter kriget?
– Jag hoppas att kriget snart ska ta slut.
Hur har du det i Sverige?
– Jag trivs här. Jag är jättetacksam. Tack så mycket Sverige.
Smina Fredriksson
När Smina Fredriksson fick veta att Ryssland hade invaderat Ukraina gick hon till polisstationen i Kalix och ansökte om tillstånd att manifestera utanför gallerian i Kalix.
Smina Fredriksson Ålder: 64 Bor: I Kalix Gör: Jobbar som cirkelledare på Vuxenskolan.
Hon köpte färger och annat material som behövdes och målade plakat för att använda på manifestationerna. På lördagarna, om det inte varit storhelger eller om hon varit sjuk, har hon stått tillsammans med andra engagerade Kalixbor på Galleriatorget med sina plakat och manifesterat mot kriget.
– Man kan komma och tända ljus och ibland går vi runt i Kalix med den ukrainska flaggan för att visa solidaritet.
Till 24 februari planerar hon en stor manifestation i Kalix.
Dagen då hon fick veta att hennes gamla hemland Ryssland hade invaderat Ukraina trodde hon att hon drömde en ond dröm.
– Jag ville bara vakna. Jag ville inte tro att det var sant. Jag tänkte varje minut på kriget.
Hennes engagemang har fortsatt ända sedan dess. Hon har skickat barnkläder till Ukraina och även skänkt saker till flyktingar som kommit till Norrbotten.
Smina Fredrikssons mamma var från Litauen, hennes pappa från Ukraina. Själv är hon född i Litauen men flyttade som liten till Ryssland.
Sin vuxna son som är kvar i Ryssland har hon inte sett på sju år.
– Han har försökt söka visum två gånger men har inte fått komma hit. Själv kan jag inte åka till Ryssland nu, jag kommer att bli häktad och åka i fängelse.
Sonen lever på hemlig adress eftersom han är emot kriget.
– Det är jättefarligt för honom.
Lilia Eriksson
Lilia Eriksson kommer från Ukraina, men har bott i Sverige i 28 år. Alltsedan invasionen har hon haft daglig kontakt med sina gamla vänner i hemlandet.
Lilia Eriksson Ålder: 49 Gör: Gruppchef på ekonomiavdelningen på ett försäkringsbolag Bor: I Luleå, har rötterna i Ukraina.
Lilia Eriksson bodde sina första år i Kholmy i norra Ukraina. Den närmsta större staden heter Chernihiv.
– Den är i stort sett förstörd nu, säger hon.
Som många andra ukrainare har hon gått sin yrkesutbildning i Ryssland. Hon studerade till lågstadielärare och även engelska i Ryssland i fyra år och jobbade också i Ryssland i ett år.
När hon var 20 år träffade hon en svensk man och flyttade med honom till Luleå.
24 februari förra året var hon och maken på väg tillsammans till Karibien för att åka på en kryssning. Med sig hade de också hennes syster med man och de hade mellanlandat i Miami.
– Det var ju tidsskillnad och jag vaknade strax efter klockan 3 på natten och såg på min telefon att jag hade fått jättemycket sms. Det var vänner och bekanta som skrev till mig och beklagade kriget.
I rummet intill hörde hon sin syster gråta.
– In i det sista trodde jag inte att det skulle kunna hända. Det var fruktansvärt. Vi var jätteledsna.
Alltsedan Rysslands invasion har hon varje dag tänkt på dem hon känner som är kvar i Ukraina. Hennes föräldrar lever inte längre, men hon har många vänner och gamla klasskamrater i hemlandet. Ibland skickar de bilder. Hon följer också konstant med i nyhetsrapporteringen.
– Det är klart att det känslomässigt har berört mig väldigt mycket och att vi är ledsna.
En av hennes vänner har en son som är soldat och oron för honom är stor. En annan väns son blev dödad i kriget. Hon såg begravningen när den livesändes och det var tungt.
Hon gör allt hon kan för att hjälpa till och stötta Ukraina. Hon har gjort insamlingar, sett till att det har skickats iväg pengar, mediciner och kläder.
– Mina tvillingdöttrar som är 28 år är väldigt berörda och har varit med och stöttat insamlingarna.
Lilia Eriksson har ryska vänner i Sverige som är lika engagerade som hon.
– De hjälper också till att skicka saker till Ukraina, men de vill inte prata högt om det. De har ju sina nära och kära kvar i Ryssland och är rädda för vad som händer med dem – kommer de att förföljas för att de öppet har stöttat Ukraina?
De vänner hon hade i Ryssland sedan studietiden har hon däremot tappat kontakten med.
Vad hoppas du ska hända nu?
– Jag hoppas på att Ryssland ska kapitulera och att Ukraina ska vinna kriget.
Nadia Cheradi
Den 24 februari klockan sex på morgonen vaknade Nadia Cheradi av att kollegorna skickade meddelanden på telefonen om att kriget hade startat och att den närbelägna staden Charkiv var bombad.
Nadia Cheradi Ålder: 26 Gör: Har jobbat i skönhetssalong i Ukraina Bor: Luleå, kommer från Poltava
Nadia Cheradi upplevde det första dygnet som väldigt skrämmande. Tårarna kommer när hon tänker tillbaka på det.
– I början var det väldigt hemskt, eftersom man inte förstod vad som hände. Vi hörde flyglarm och väntade på att det skulle sluta.
Hon satt ensam hemma och tittade hela tiden på nyheterna och på sociala medier och lyssnade på flyglarmet.
– Det var det enda jag gjorde i två månader.
Banker, affärer och kaféer – allt stängdes.
– Efter två månader öppnade det igen. Vi gick till jobbet och livet började fungera lite bättre.
Men sedan började allting om. Nya bomber föll. Vatten och el stängdes av från och till.
– Det blev ohållbart att vara kvar i Ukraina, säger hon sorgset.
Hon och hennes man, som är marockansk medborgare och studerade till tandläkare i Ukraina, flydde och hamnade till sist i Sverige. Nu bor de i Luleå och läser en kvällskurs i svenska på Medborgarskolan.
Vad tänker du om att bo i Sverige?
– Det är lugnt.
Marina Svensson
Putins invasion av Ukraina blev en chock för Marina Svensson, organist i Luleå domkyrkoförsamling, själv med rötterna i Ryssland.
Marina Svensson Ålder: 56 Gör: Organist i Luleå domkyrkoförsamling Bor: I Luleå, har rötterna i Ryssland.
Dagen då Ryssland gick in i Ukraina väcktes Marina Svensson av en kompis i Norge som meddelade nyheten.
– Det var en chock. Det kändes fruktansvärt. Först tänkte jag att det inte kunde vara sant. Han hade uttalat hot men vi hade aldrig trott att han skulle göra allvar av dem. Sedan förstod man att presidenten hade gått till attack och att han tänkte inte ge sig förrän Ukraina la sig på rygg.
Kort därefter spelade hon tillsammans med kyrkans kommunikatörer in en video med ett ukrainskt pianostycke och la ut på Luleå domkyrkoförsamlings Youtube-kanal.
– Vi gjorde det för att vi ville visa vårt stöd för Ukraina. Vi grät, både jag och kommunikatörerna.
Idag är befolkningen i Ryssland splittrad, konstaterar hon.
– Jag tror att det finns tre kategorier. En som är förskräckt och försöker kämpa emot, men de är inte så många och alla vet vilka konsekvenserna blir. De hamnar i fängelse eller blir dödade. Du får inte demonstrera och inte ens använda ordet krig.
Den andra kategorin är de som väljer att lita på presidenten, att han gör det som är bäst för landet. Den tredje och största är alla de som försöker blunda och inte bry sig så länge det inte berör deras egen familj.
– De förstår egentligen att det är någonting hemskt som händer, men försöker stöta bort tankarna och vägrar se verkligheten och göra något åt den eftersom det är farligt.
Marina Svenssons mamma dog just före krigsutbrottet och i somras reste hon till Ryssland för att ta hand som hennes kvarlåtenskap.
– Det var en obehaglig stämning i landet.
Som ryss i exil brottas Marina Svensson med tankar på om hon själv har något ansvar för sitt forna hemlands agerande, samtidigt som hon vet att hon inte har någon del i det.
– Jag tror att det gäller många av oss ryssar i Sverige, att vi har skuldkänslor. Det är trots allt vårt land.
Hon och flera andra ryssar hon känner försöker därför hjälpa ukrainare i Norrbotten så gott de kan. Hon har gått med i ett par grupper som har hjälpt till med mat, möbler och andra saker. Eftersom flertalet ukrainare pratar ryska har hon lätt att göra sig förstådd.
– Vi visar också stöd genom att delta i demonstrationer här i Sverige och sprider information och bilder till de vi känner som är kvar Ryssland om vilka skador vårt land har orsakat Ukraina.
Bohdan Honcharov
24 februari ifjol vaknade Bohdan Honcharov av att han hörde explosioner. Efter tre dagar var hans stad Mariupol omringad av rysk militär.
Bohdan Honcharov Ålder: 27 Bor: Luleå. Kommer från Mariupol i Ukraina Gör: Byggarbetare och svetsare i Ukraina, nu arbetssökande
Det började klockan 3 mitt i natten.
– Först kunde vi inte tro att det var sant. Det var många skrämmande saker som hände. Det var många döda människor och många explosioner, raketer och militärflygplan, berättar han.
Han och hans fru och dotter gjorde i ordning viktiga dokument, köpte matvaror och vatten och väntade på evakuering.
Den 15 mars var de ryska soldaterna bara 300 meter ifrån dem.
– Vi såg alla missiler och raketer som flög och då kom också artilleriet. Vi hade inget val, vi satte oss i bilar och försökte fly.
De körde genom byar eftersom det ar omöjligt att passera genom städerna. Han åkte tillsammans med sin fru och sitt barn.
Ryska soldater förbjöd dem att åka in på ukrainskt territorium, så de tog sig till Krimhalvön. De ville åka vidare till Europa på en gång, men tilläts inte lämna Krim.
– Ryska regeringen bestämde att vi skulle skickas till Sibirien.
De hade då turen att träffa en journalist från Tyskland. De saknade pengar, men hon hittade volontärer som hjälpte dem att fly till Estland och betalade en färja till Sverige.
Hela hans familj har lämnat Ukraina, men han känner många andra som har blivit kvar och dött i kriget.
När han hör Norrbottens flygflottilj öva blir han fortfarande väldigt rädd.
Vad hoppas du om framtiden?
– Jag vill bara att kriget ska ta slut.
Hur har ni det i Sverige?
– Jättebra.