Hade det varit som idag när all kontakt om när man ska ses sköts av barnen själva över telefon hade jag förmodligen antingen fått tonerna av att någon tryckte på röd lur i örat. Eller att de bara lät signalerna gå fram efter att ha tittat på displayen och låtit bli att svara. 

Jag har varit med om att stå där utan kalasinbjudan. En av dem som inte var så viktiga när tårtbitarna var färre än antalet barn. Jag var inte mobbad men hade ingen riktig plats. 

Kompisar har jag haft men det var först när jag hade gått ut grundskolan jag fick mina riktiga vänner jag har kvar än idag. 

Kanske är det därför jag reagerar så pass mycket än idag på ensamhet i olika former. Framförallt efter att jag har fått barn. Det finns faktiskt platser där just ensamhet i form av utanförskap borde kunna undvikas i hög utsträckning. 

Då tänker jag på skolan. Den som ska vara trygg och inkluderande. 

Jag har minnen från framförallt gympan. Två väljs ut för att bilda lag. En efter en fylls lagen av spelare och man turas om. Till slut står två barn kvar och skruvar på sig. En suckar av lättnad för att hen inte blev vald sist. Den andra inte. 

På en skola infördes under hösten efter önskemål från elever på mellanstadiet att man skulle få välja vilka man vill sitta bredvid i skolmatsalen. På en lapp fick man skriva ett antal namn och därefter placerades eleverna ut till viss grad efter önskemål. 

Rektorns korta svar när jag kontaktade henne var att det måste fungera bra eftersom inga klagomål hade kommit in från elever eller föräldrar. Mitt svar var att det är mycket som fortgår fast det inte borde, och att avsaknaden av kritik inte betyder att det är något som borde tillämpas. Jag väntar fortfarande på svar. 

Lärarna kallade det för elevinflytande. Jag kallar det utanförskap. Och att skolan hjälper till att förstärka redan befintliga grupperingar. Att de som redan känner sig utanför gemenskapen får känslan ännu mer bekräftad. 

Det tar inte lång tid innan barnen sinsemellan pratar om vilka de skrivit namnen på och gruppdynamiken förstärks ännu mer. Ett problem har skapats. 

Under min gymnasietid såldes rosor inför alla hjärtans dag på skolan. Man betalade och skrev en hälsning på en lapp till en av föreningarna som arrangerade saken. På själva dagen dök representanter upp under en av dagens lektioner. Det delades ut rosor och korten lästes upp. 

Jag fick alltid minst en handfull. Inte för att jag var så oerhört älskvärd. Det var för att jag och mina kompisar bestämde innan att vi skulle köpa till varandra. För att slippa sitta där utan att tilldelas en blomma. 

I efterhand känns det hemskt. Både att det tilläts under skoltid och att ångesten över att känna sig utanför var så stark att jag var beredd att betala för att slippa den. 

Ett år fick jag ett riktigt kärleksbrev och en dikt. Jag har nog aldrig fått en finare kärleksförklaring. Och jag vet fortfarande inte från vem. Då var det så pinsamt att jag inte ens hörde hälften utan bara ville pulvriseras och försvinna. Inget gott kom ur den rosceremonin. 

Samma sak ser jag framför mig nu men med matsalen i fokus. För att vara säker på att hitta någon att sitta med börjar man göra upp innan med varandra. Då kan man i alla fall kan säga att man skrivits upp men att det är lärarnas fel att man inte fick sitta med den man ville. 

2019 har snart passerat. Ska barn verkligen behöva gå hem ledsna för att de inte har blivit valda i skolan?