"Det roliga är att när man är hemma så pratar man bara om bergsklättring, men när man är ute på fjället så pratar man bara om hur det är att vara hemma", enades Björn Lindberg, Tobi Bauer och Jimmy Sundin om.
Nästan en månad har passerat sedan Jimmy Sundin, Tobias "Tobi" Bauer och Björn Lindberg klev ut på perrongen i Luleå och möttes av sina familjer. Äventyret var över, efter 380 kilometer och 12500 höjdmeter på 17 dygn, och vardagen gjorde sig påmind direkt.
– Jag kom hem och min son hade feber, jag såg hur trött Maria var efter att ha varit hemma själv. Det blev ingen direkt paus när man kom hem utan det var bara: Fixa.
Tobi Bauer hade tjänstledigt från sitt jobb på LTU och hade satt upp en lapp på kontorsdörren när kan skulle vara tillbaka.
– Det hade min kollega strukit över och ersatt med ett oändlighetstecken. (skratt)
– Nämen man vaknade ju upp i vardagen, allt jobb som jag inte gjorde under de veckorna väntade ju. Det var lite av en chock att komma tillbaka.
Björn Lindberg instämmer.
– När jag kom tillbaka till familjen så var det: "Jaha, ni verkar ju klarat er ganska bra utan mig." Och på mitt jobb: Var det skoj? Jo. Hur var vädret? Jo det var sådär. Jamen så kul, välkommen tillbaka. (skratt)
– En prestation som för en själv upptog ens hela vakna tid under nästan 20 dagar, det är bara så obetydligt i det stora hela. Svårt att sätta sig in i det, det blir så att hela ens väsen handlar om att äta och gå, säger Lindberg.
Den minnesgode kommer ihåg att Björn Lindberg fått ett kuvert från familjen att öppna när det kändes tungt. Brevet sprättades efter att Sarek avklarats.
– Där fanns ett peptalk från barnen och Lina. Lina hade skrivit ner en låt med Sonny & Cher - I got you babe, som vi hade på nåt bröllop. Barnen hade skrivit saker som: Kom hem nu så kan vi åka till IP, när du kommer hem ska vi åka till badhuset.
Målet med resan var att under cirka 3 veckors tid röra sig från södra Kvikkjokk genom Sarek till Kebnekaisemassivet och på vägen bestiga alla toppar över 2000 meter för att sedan avsluta resan på Sveriges "yngsta" 2000-meterstopp Sielmatjåkka.
Redan i Sarek tvingades trion inse att målet att bestiga alla toppar var kört. Vädret hade gått för knock och segrat överlägset. Minusgrader och snöstorm dikterade att de fick traska vidare ut ur Sarek mot Ritsem utan att ha tagit sig upp för Sarektjåkkas fyra toppar.
– Att få vara ute tillsammans var viktigare än att göra alla toppar. Vi har fått den här tiden av våra fruar, då ska vi göra det bästa av den, säger Jimmy.
– Nu har vi fått den här chansen då gör vi det till ett äventyr, säger Tobi.
"Att göra den här sträckan som vi gjorde under de här förhållandena, det var egentligen jobbigare än att göra alla toppar under bra förhållanden", säger Tobi Bauer.
För Jimmy som också hade uppdraget att skapa en dokumentärfilm av det hela blev det en mental brottningsmatch men han landade så småningom i att det bara var att köra på.
– Det var ju bara att dokumentera och berätta vad som faktiskt händer så kommer det bli en spännande film. Vi sade det, att hur kul hade det varit om vi haft fint väder och allt gått smärtfritt? De tog alla toppar, grattis, hejdå, säger Jimmy.
– Att göra den här sträckan som vi gjorde under de här förhållandena, det var egentligen jobbigare än att göra alla toppar under bra förhållanden, säger Tobi.
Under turen kunde familjen följa trion både med via gps men de kunde också hålla kontakten genom sms. Det var en livlina på flera sätt.
– Jag fick så lustiga sms från Susi i början. ”Hej. Allt är bra. Sarektjåkka vind sydost minus 13 snö fall. Hejdå.”
Sarek blev en enorm utmaning, mentalt och fysiskt. Att tvingas överge målet efter att ha väntat och insett att vädret inte blir bättre.
När de sedan lämnade nationalparken, himlen öppnade sig och istället för snöfall bjöd på strålande sol, blev det en av resans bästa dagar. Vilodagen förvandlades till en lyckad topptur upp på Akkamassivet.
Med ny energi vände de blicken mot Kebnekaisemassivet och den "lättare" delen av resan.
Alla nämner den goda stämningen och härliga energin som en av huvudorsakerna till att de inte bröt trots motgångarna i väderlek.
Turen upp på Kebnekaise, som bara den vore mångas största äventyr i livet, men som kunde blivit en parentes i sammanhanget bjöd istället på nästa överraskning. För på Sydtoppen stod en ensam huttrande person.
– Tobi sa: Vem är så knäpp att de är ute i det här vädret själv? berättar Jimmy Sundin.
Det visade sig vara ingen mindre än Anders Nyström vars plats Björn tog över. Genom koordinering med Jimmy överraskade han sina expeditionskamrater. Nyström hade väntat i nästan tre timmar och beskrev det som att han ”aldrig frusit så mycket i sitt liv”, men trots det gav han exakt den boost som de andra behövde.
– Han hängde med oss i två nätter. Han tog kommandot lite, säger Jimmy.
– Precis, det var så fint att mentalt kunna stänga av och bara följa någon som man vet kan bedöma den här situationen, säger Tobi.
– Vi fick så mycket energi, han är fin. Det var kul att han kom, säger Jimmy.
Hans närvaro gjorde att de kunde ladda om inför den svåraste klättringen: Kaskasapakte och Kaskasatjåkka.
– Han var med när vi avbröt på Kaskasatjåkka. Det var ett desperat försök. Hoppet är det sista som lämnar en. Man tänker: Det kan ju blir bra, säger Jimmy.
Redan när de passerade genom Tarfala på väg mot Kaskasatjåkka insåg gruppen att det mest troligt var hopplöst att ta sig upp. De fick vända med toppkammen i sikte. Vinden tvingade ner dem till fjällstationen igen och väl där insåg de att vindhastigheten i dalen var – otroliga 27 meter per sekund.
– Så frågan är vad det var på Sadeln? 30 plus? Vi hade aldrig kommit upp. Vi hade stått på kammen och bokstavligen blåst av.
– Det var ju svinkallt också, minus 18.
En av de sällsynta dagar med klart väder under turen.
Till sist återstod en topp: Sielmatjåkka, även där visste de att förutsättningarna var emot dem.
– Men vi tänkte att vi går dit och så ser vi hur det är. Och när vi kom fram var det superbra! Vädret var inte så bra men förhållandena var fantastiska.
De tog sig upp till ryggen och tog av skidorna för att göra toppförsöket.
– Det var lite isigt så vi tog på stegjärn och så: Floff. Stod vi till bröstvårtorna i snö.
Snön var helt opåverkad av vinden, lavinfaran var närmast obefintlig.
– Att få komma upp på sista toppen och åket ner var som en belöning för hela resan. Det var den bästa skidåkningen någonsin att flyga ner där, säger Tobi.
På ytan kan man tänka att okej, de misslyckades med att ta alla topparna så resan blev en besvikelse. Men lyssnar man på de tre berätta så förstår man att de fick ut något mycket mer av resan, kanske tack vare att topparna inte blev av och att vädret var fruktansvärt.
"Jag tror att folk i allmänhet behöver utmana sig själv mer, kanske inte som vi gör, men man får en distans till sitt eget liv genom att göra såna här saker", säger Jimmy Sundin.
Under samtalet så återkommer alla till hur glada de är att de inte gav upp, och att det inte ens kändes som ett alternativ trots motgångarna. Att det hela skulle bli dokumentär var en liten del i det, men mest uttrycker trion den härliga stämningen under resan.
– Jag minns inte sist jag skrattat så mycket, säger Jimmy Sundin.
Björn Lindberg påpekar att deras olikheter är en stor del i att de kommit så bra överens och samtalet glider in på Björns förmåga att, ehm, leta efter sina grejer.
Jaså, tappade du bort saker?
– Nämen, det är så här att en djävulskt dum uppfinning är den här sporken. För att förr i tiden när jag var ung, då hade man tre bestick. Då kunde man tappa bort sin sked och sen äta med sin gaffel. Men nu? Om du tappar bort sporken, då är du körd. Då får man äta med händerna. (skratt)
– Hur gjorde man förr i tiden med tandborsten? skjuter Jimmy in.
– Det är inte lika viktigt...
– Det slutade med att Björn tog min tandborste, säger Jimmy.
– En dag.
– Det går bra, vi älskar dig.
En anekdot om Jimmys termos som kunde misstas för antingen ett modernt konstverk eller en schweizisk armékniv återges. Björn igen:
– Det är också det här som gjorde att det funkade jävligt bra. Vi är lite olika och är man lite olika och hyfsat trygg i sig själv så ger det mycket.
Björn Lindberg och Jimmy Sundin återberättar en anekdot om en bortappad spork och ett modernt konstverk till termos. "Det är våra olikheter som gjort att vi klarat av det här", säger Björn Lindberg.
Både Björn och Tobi har lämnat resan bakom sig och är åter upptagna av vardagens åtaganden. Men för Jimmy är äventyren fortfarande hans jobb. Fram till hösten kommer han att sitta med timtals av inspelat material där målet är en dokumentärfilm. Berättelsen blir såklart en helt annan än om de tagit alla toppar.
– Än så länge har jag klippt första dagen och har insett att jag kommer att få kapa mycket.
En del av de värsta strapatserna fångades aldrig på film - helt enkelt för att det antingen var för jobbigt att stanna och filma eller för att vädret hade förstört kamerautrustningen.
– Det ska bli jävligt spännande att se vad det blir för film. Jag vet ju inte själv ännu.
– Men generellt känns det i filmen som att det är en fin stämning och bra energi.
Om ni fått göra det här igen, vad hade ni gjort annorlunda?
– Ingenting, svarar Tobi direkt.
– Inte mycket. Eller, vi kanske hade varit proffs och haft obegränsat med tid och pengar. (skratt) Jag hade inte glömt kvar en halvliter snaps i stugan på första dagen. Den står där än, avslutar Jimmy.