Strokeenheten invigdes 2004 och har plats för 20 patienter med Luleå och Boden som upptagningsområde. Där finns läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, dietister och logopeder. Många har jobbat på avdelningen sedan starten och har lång erfarenhet av strokedrabbade patienter.
Var femte kvinna och var sjätte man drabbas någon gång i livet av stroke. Den kommer oftast utan förvarning, och vid de mest oväntade tillfällen. Enligt Johan Niklasson, läkare på strokeenheten, har insjuknandet skett just när korken till champagneflaskan small vid tolvslaget på nyårsafton, på gymmet eller precis när en kvinna förlöst sitt barn.
– Ena stunden är allt bra, nästa är allt förändrat. Min yngsta patient var 19 år, den äldsta 102, så det kan drabba alla åldrar. Men vanligast är det bland äldre, snittåldern är 75 år.
– Det blir en traumatisk upplevelse för både patient och anhöriga, att det kommer pang bom, berättar Olof Lundström som är sjukgymnast.
En vanlig uppfattning är att stroke har ökat de senaste åren, men det stämmer inte, berättar sjuksköterskan Henrik Persson:
– Det har faktiskt minskat. 2004 var siffran 30 000 per år och 2014 var antalet nere i omkring 26 000 som får diagnosen i hela landet. I Luleå–Bodens upptagningsområde är siffrorna 300 respektive 260. Anledningen till minskningen är att vi har blivit bättre på att förebygga, till exempel genom att upptäcka och behandla hjärt-kärlsjukdomar, högt blodtryck och förmaksflimmer.
Vad kan man själv göra för att minska risken att drabbas?
– Sluta röka, vara aktiv fysiskt och äta bra kost med mycket frukt och grönt, det är det viktigaste.
– Stress är också en bidragande faktor. När jag började var patienterna ofta riktigt gamla, nu går det lägre ner i åldrarna och det kan delvis bero på stress, berättar Ann-Christine Sundlöf, undersköterska.
– Större inaktivitet bland yngre bidrar också till att fler yngre drabbas, menar Olof Lundström.
Kan man ha olika anlag för stroke?
– Ja, det kan ligga i generna. Att ha någon enstaka riskfaktor, som övervikt, är kanske inte så farligt, men om man dessutom äter sämre, har högt blodtryck och diabetes så är risken större. Många folksjukdomar går in i varandra, och det kan påverka, säger Henrik Persson.
Ju snabbare vård, desto bättre effekt. Därför betonar personalen vikten av att komma in på en gång. Inom 4,5 timmar från insjuknandet kan man ge så kallad trombolys, ett kraftigt blodförtunnande medel, för att lösa upp proppen. Först måste dock röntgen göras så att man kan utesluta hjärnblödning, då det skulle vara livsfarligt att ge trombolys.
– Tyvärr finns det tillfällen då vi inte kan ge medlet, till exempel om patienten har vaknat med symptomen så att vi inte vet hur lång tid som gått. En del blir besvikna om de inte kan få trombolys, men eftersom medlet är kraftigt blodförtunnande måste vi alltid väga risken för allvarliga blödningar mot nyttan vi vill uppnå med behandlingen. Om patienten i stället har hjärnblödning finns ingen specifik behandling, men äter personen blodförtunnande så ger vi motmedel mot det. En blödning ser man direkt på röntgen, men en infarkt ser man inte direkt, säger Johan Niklasson.
Uppe på avdelningen görs sedan en genomgång av patientens värden som blodtryck, blodfetter och temp. I ett tidigt skede, oftast redan nästa dag, får patienten träffa sjukgymnast och arbetsterapeut.
– Vi kontrollerar de fysiska funktionerna som tal, förståelse, förlamning och gör tillsammans en plan för rehabiliteringen. Man kan säga att jag som sjukgymnast tränar patientens arm så att arbetsterapeuten kan träna patienten att skriva. Samma grund men olika fokus. Många tror att det är armen eller benet som är dåligt, men det är inget fel på dem, det är signalerna från hjärnan som inte fungerar. Det är säkringen som har gått, det är inte fel på lampan, säger Olof Lundström.
All personal bidrar till rehabiliteringen på olika sätt, berättar han:
– Vi sjukgymnaster och arbetsterapeuter testar gränserna lite grann, men det är sjuksköterskorna och undersköterskorna som i sitt dagliga arbete nära patienten utför det mesta av träningen.
Hur länge den strokedrabbade blir kvar på sjukhuset varierar. Vårdtiden är i snitt 14-15 dagar.
– Vissa stannar bara en dag, en del flera månader. Vi har märkt att folk i dag är mer upplysta om vad en stroke är och att det är viktigt att få vård i ett tidigt skede. Förr kunde patienter ha haft symtom men väntat några dagar. Det är ovanligt nu för tiden, säger Johan Niklasson.
Hur vanligt är det att få bestående men?
– Man får nästan alltid bestående men, men de är inte alltid fysiska. Hjärntrötthet har alla. Man blir lätt trött och ska vara försiktig med radio, tv och för mycket intryck eftersom hjärnan behöver vila. Koncentrationen kostar, säger arbetsterapeuten Monika Lindberg.
Men man kan trots allt få ett bra liv efter en stroke, menar de. Och att komma in för vård i tid ger bästa förutsättningarna för tillfrisknande.