Lina Barón har fått regnskydd på sin ryggsäck. Nu är hon redo för Fjällräven Classic. ”Vanligtvis går jag med min pojkvän och det känns lite säkrare för jag har någon med mig som jag litar på. Det här känns som första gången”, säger hon.
Det är 15 grader, solen värmer lite och det är en fin dag att börja en fjällvandring. Lina Barón står utanför receptionshuset i Nikkaluokta och väntar på nästa buss från Kiruna. Hon glömde sin klocka på bussen hit, men får snart tillbaka den.
Efter det är colombianskan redo att vandra de elva milen till Abisko i årets Fjällräven Classic. Det är andra gången för henne. 2018 gick hon med sin svenska pojkvän som hon bor tillsammans med i Göteborg.
– I början var det bara spännande. När vi hade passerat halva sträckan var det så vackert att bara blev överväldigande. Mot slutet var jag supertrött och sa ”det här kommer jag aldrig att göra igen”. Men när jag kom i mål stirrade jag mot himlen och tänkte: "Wow, vi måste köpa biljetter till nästa år”. Och här är jag nu, säger Lina Barón.
Förra året blev evenemanget inställt. I år kunde inte hennes pojkvän, men Barón tvekade inte. Hon går själv.
– Jag har lärt mig att meditera och att kontrollera mina rädslor, så att jag kan lugna ner mig själv. Nu vet jag att den enda som är farlig där ute är jag. Inget kommer att attackera mig och ingen person kommer att göra något mot mig.
För tre år sedan hörde Barón en morgon att någon var utanför tältet och blev lite rädd.
– Det tog lång tid för mig att öppna tältet och titta efter vad det vad för något. Jag tänkte att det skulle vara en man som skulle döda mig. Jag började tänka på alla skräckfilmer jag har sett, haha.
Vad var det för något utanför tältet?
– Det var en renfamilj. De var supersöta så det var värt att titta ut.
Alesjaure är Lina Baróns favoritställe under vandringen. ”Det kändes som att jag var med i en av Sagan om ringen-filmerna”, säger colombianskan.
I år slipper hon också åtta kilos oväntad packning att bära på. Det är vad hennes hund, en Jack Russell, väger.
– Förra gången tog vi med min hund. Men hon vägrade att vandra så jag bar henne i min ryggsäck i över 90 km.
Vad är det bästa med att fjällvandra så här?
– Det är att få kontakt med naturen. Vi tror att vi skapar säkra ställen i städer, men vi är inte säkra där. Här är vi oss själva och får kontakt med naturen. Det är en otroligt fin miljö här. Det här är bättre än tv, mobilen och sociala medier. Det är en fin upplevelse för både kropp och själ. Men det ger dig några utmaningar. De ska du omfamna för då känner du dig mer levande, säger hon och fortsätter:
– Efteråt kommer du att värdera de små sakerna. Som en varm dusch, sängen du sover i och sakerna du har.