Fåglarna kvittrar och Ingvar Loco Nordin från Niemisel kommer ut ur stallet med en blå Ikeapåse som är fylld med hö. Han har fått noggranna instruktioner av sambon Anna Nygren när det gäller utfordringen av gårdens fyrbenta. Medan hästarna mumsar på höet stannar han till vid några ställningsrör som ligger en bit från hästhagen. Han slår på några av rören och skapar på så sätt ett ljud som liknar ett klockspel.
– Ljuden finns överallt omkring oss. Det är outtömligt. Jag tycker det är fascinerande. Sedan är det spännande att jobba med de här ljuden i datorn, säger han.
En bit bort stannar han till vid en sågklinga och visar på ljudet från den när han slår på den. Ingvar Loco Nordin från Niemisel är ljudkonstnären som tycker om att kombinera ljuden med dikter. Men han vill ändå inte använda ordet poesi för sitt skrivande.
– Säger jag dikter kommer folk dit med vissa uppfattningar om vad som väntas. Därför väljer jag att kalla det ordanhopningar istället. Det är inte nedtyngt av någon tradition utan jag kan skriva precis så som det faller mig in, säger han och ler.
Hans mellannamn Loco betyder för övrigt galning på spanska. Ett visst mått av positiv och hälsosam galenskap ser också ut att finnas i hans liv. Samtidigt har han ett traditionellt yrkesliv bakom sig. Han kommer från Nyköping och fram till för tre år sedan arbetade han som civil förhörsledare hos polisen i Södermanland.
Han sprang på sin sambo Anna Nygren under en fjällvandring för cirka tio år sedan. Hon bor i Niemisel sedan länge och det två blev bekanta men mer än så blev det aldrig den gången. Nästa år stötte de två ihop med varandra på exakt samma ställe i fjällvärlden.
– Det är rätt häftigt för hon hade ingen aning om att jag skulle vara där och jag var också helt ovetandes. Och fjällen är stora. Men där stod vi igen framför varandra. Då började vi att prata och sedan skrev vi till varandra när vi kom hem. Då gick det upp för mig vilken fantastiskt fin person som hon är och i dag lever vi tillsammans, berättar han samtidigt som han njuter av vårsolens frikostiga och varma strålar.
Den 2 maj uppträdde han i Gunnarsbyns folkets hus. Men här blev det omvänd entréavgift där publiken som kom istället fick betalt.
– De får se det som skadestånd för ljudkonst. Det är mer än tokig idé. Jag ser på hela det här framträdande lite som en konstinstallation, säger han.
Han får frågan om han inte ser någon risk i att människor bara kommer för slantarnas skull. Han funderar kort och svarar:
– Nej, det tror jag inte. Och det är bara ett visst antal får ett litet kuvert med omvänd entréavgift. De som kommer får i alla fall kanske vara med om någonting som de inte har varit med om tidigare, säger han glatt.
Han tycker också att hans publik kan vara värd en slant.
– De styckena som jag har gjort för det här framträdandet har jag gjort så korta så att ingen ska bli helt förstörd, säger han och skrattar.
Sedan fortsätter han:
– Det är bara två, tre minuter. Det kan jobbigt att lyssna till om det blir längre tid. Jag jobbade ju rätt flitigt som frilans på Sverige radio på P2 och där känner ju alla till vad ljudkonst är men i det här fallet är det en publik som i de flesta fall inte har mött det här förut och då kan det vara jobbigt. Sedan brukar jag också varva med ordanhopningar emellan, berättar han.
Ingvar Loco Nordin arbetade alltså under 18 år som förhörsledare inom polisen i Södermanland. I Nyköping har han fortfarande kvar sin gamla lägenhet.
I början av 2000-talet utvecklade Ingvar Loco Nordin också en vänskap med tyske Karlheinz Stockhausen som vann Polarpriset 2001. Den tyske kompositören var med och uppfann den elektroniska musiken i början av 50-talet.
– Jag hade skrivit flera längre recensioner av hans musik så han kontaktade mig. När det var dags för honom att ta emot det här fina priset så bjöd han också mig till Stockholm. Det var en fest på den tyska ambassaden. Jag var med och grabbarna i Kraftwerk var också där. Efter det var jag till Tyskland under fyra år i rad i samband med sommarkurser, berättar han.
Informationen, minnena och anekdoterna kommer i strid ström när man samtalar med den levnadsglade 70-åringen. De flesta som bor i Råneå med omnejd har säkert också mött honom när han är ute och cyklar.
Han har ändå klarat sig helskinnad undan alla cykeläventyr. I juni förra året var olyckan ändå framme. I samband med inspelningen av en film som den lokale dokumentärfilmaren Petri Storlöpare håller på att göra skulle några sekvenser tas när Ingvar Loco Nordin är ute och rider. Samtidigt som han skulle hålla undan en kvist så gjorde hästen ett kast.
– Jag föll ned i backen. Jag tappade ju inte känseln någonstans men jag kände ändå att någonting var galet. Och jag hade också väldigt ont, säger han.
Ambulansen kom dit och han flögs sedan ned till universitetssjukhuset i Umeå. I fallet från hästryggen bröt han ryggen på ett par ställen. I en omfattande operation stelopererades fem segment i ryggkotpelaren.
– Jag hade väldigt ont tiden efter. Första sjukgymnasten som jag talade med målade upp en så dyster bild och jag tänkte att nu är all glädje borta. Jag kommer inte att kunna göra någonting fysiskt efter det här, berättar han.
Sedan kom han i kontakt med en annan fysioterapeut och tillsammans med honom började sedan en lång och än så länge mycket lyckad rehabilitering.
– I dag kan jag cykla igen. Jag har fått bygga om cyklarna lite så att jag sitter mer upprätt men det funkar ändå. Och det är viktigt för mig, säger han och fyller lungorna med vårluft.
Och i morgon väntar en ny cykeltur längs vägarna i Råneå älvdal.
– Det är en fin tid. Nu när naturen vaknar.