Trebarnsmamman Emelie Alsiok hyllar initiativet att starta träning för de minsta. Hon och familjens två yngsta åker gladeligen från Gunnarsbyn till Niemisel när det vankas träning för de minsta.
I Niemisel har man startat miniorgympa för de allra minsta. Bland gamla ribbstolar, plintar, bockar och mattor tränar och lekar nu några i den kommande generationen.
Träningen för de minsta har blivit en succé.
– Mina barn älskar det här, säger Emelie Alsiok.
Hon och maken har precis fått parets tredje barn och varje lördag gör hon resan till Niemisel.
Under en vanlig lördag samlas ett femtontal barn i byns fina och väl använda gymnastiksal. Förutom barnen från Niemisel så har föräldrar och barn från Gunnarsbyn, Mjöträsk, Överstbyn, Ängesträsk, Vitåfors och Prästholm gjort resan till den gula lilla gymnastiksalen.
– Signe som är fem år tycker att det här är jättekul. Hon längtar att få åka hit och hon blir lika glad varje gång. Det är så fint att se alla barnen tillsammans, säger Emelie Alsiok.
Den som är allra mest hemma och bekväm i salen är förmodligen Mile Dapic Öberg. Den snart tre år gamla Niemiselstjejen har, från att hon föddes, besökt den lilla idrottssalen tillsammans med sina föräldrar som båda värdesätter träning och fysisk aktivitet.
– I dag kan det ofta vara Mile som säger till mig och ber om att få åka hit, berättar mamma Mirna Dapic Öberg med ett leende på läpparna.
På miniorträningen i Niemisel kan man komma i paljettjacka. Här kan man helt enkelt vara sig själv.
Anne Rüttiman från Överstbyn är en av initiativtagarna till lördagsträningarna för de minsta.
Den här lördagen fick femåriga Signe Alsiok och de andra också prova på lite yoga. Det var lite trixigt men flexibiliteten var det absolult inget fel på.
Det är hon och Anne Rüttiman som har tagit initiativ till lördagssamlingarna för de allra minsta.
– Vi höll ju i något liknande medan vi bodde inne i Luleå men kände att orken inte riktigt räckte till för att dra i gång något helt själva här. Men så kom Anne med det här förslag och plötsligt var vi två och då fanns inget att fundera på. Så nu kör vi det här varje lördag, säger Mirna.
Barnen får också lära sig hur man agerar tillsammans i en grupp. Att de lyssnar, väntar på sin tur och också släpper favoritplatsen till någon annan som väntar.
– Det är också viktigt. Jag vill också att de ska lära sig vänta och lyssna på instruktioner. Och provar och testar även om det inte ser så kul ut. Det är svårt för dem att lyssna och hålla fokus men jag ser skillnad för varje vecka som går. Det blir bättre och bättre så det är jättekul, säger hon.
Lille Elden Watson från Överstbyn var en av de minsta.
Några av de yngsta barnen är så små att de mest sitter hos föräldrarna.
Katie Watson kommer från en mindre plats i mitten av England. I dag bor de i Överstbyn utanför Gunnarsbyn. Hon är mamma till Elden som bara är fyra månader. Storayster Ayla har däremot hunnit med att bli fyra år.
– Det är perfekt att vi har det här. Och ungarna älskar det. Trots att han är så liten så ser jag hur mycket han tycker om att se de andra barnen, säger mamma Katie Watson.
Sedan får hon se sin dotter som åker gunga, sittandes i de romerska ringarna. Hon gungar ikapp med Mile som gungar i ett annat par ringar.
– Det finns oändligt många möjligheter att utmana dem och skapa riktig och glädjefull träning. Vi vill utmana dem. De tycker också om det, säger Mirna.
Några dagar efter träningen fyllde Mile Ðapić Öberg tre år. Eftersom hon har en mamma och en pappa som båda tränar är hon hemtam och van i Niemisels gymnastiksal. Ofta är det hon som frågar föräldrarna om de inte ska åka till gympasalen en stund.
Ljudet från skratten och livet i den gula gympasalen fyller inte bara ut själva hallen utan det bär också långt ut på skolgården.
Det är 30 intensiva minuter.
– Är du trött nu vännen, frågar mamma Mirna sin dotter när de är på väg hem.
Hon tar upp henne i famnen och kramar om henne.
– Man kan inte hålla på för länge. Nu är energin slut. Men den återvänder snabbt, säger Mirna och ger sin dotter en till kram.
Sakta läggs lugnet över skolgården. Och man kan åter höra sången från vårfåglarna.
Lilla Mile Ðapić Öberg passade på att busa lite med fotografen. Innan hon och mamma Mirna åkte vidare hem till pappa Joel och Miles lillebror Leo.
Anne Rüttiman från Överstbyn och sonen Mikko hinner med en kram mellan övningarna.
Den klassiska blå och röda banden passade väl in i gymnastiksalens kultiga inredning från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Mirna Ðapić Öberg såg till att dottern Mile och alla andra som miste sitt band, eller sin svans, genast fick en ny. Ändå var det lite deppigt. Ni vet, det där att förlora sin svans är ju aldrig kul. Åtminstone inte i stunden.