På förmiddagen den 6 augusti 2017 somnade renskötaren Hans Persson, 78, från Orrbyn i Råne älvdal in för gott. Hans hustru sedan 43 år, deras två barn och tre barnbarn är i sorg – men kanske hade det inte behövt bli så. Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) har slagit fast att en av hans läkare – kirurgen Christoffer Odensten – begick flera misstag under de sista åren av Hans liv. Han tappades bort, kallades inte till återbesök och när han väl fick behandling hade sjukdomen hunnit sprida sig.
Allt började i april 2012, knappt fem och ett halvt år innan Hans gick bort. Efter ett besök på hälsocentralen i Råneå, där en polyp i ändtarmen upptäcktes, remitterades Hans till kirurgkliniken i Sunderbyn för provtagning. Provet togs och Christoffer Odensten lovade uppföljning när svaret kom.
Provet visade att polypen var godartad och att den kunde opereras bort. Men något svar eller någon kallelse till operation kom aldrig. Under hösten tog Hans själv kontakt med vården igen – och efter nya provtagningar ställdes diagnosen ändtarmscancer. Först efter en extra lång och smärtsam strålningsbehandling i Umeå opererades tumören bort i juni 2013, mer än ett år efter det första läkarbesöket.
– Nu var han jätte-, jättesjuk. Efter operationen fick han cellgifter, men sedan var det helt tyst igen, säger Hans dotter Åsa Nilsson Vallenberg.
Hans träffade Christoffer Odensten igen ett år efter operationen – i juni 2014 – och gjorde en datortomografiundersökning som visade att hans lymfkörtlar hade svällt. Trots det gjordes ingen uppföljning, varken i form av återbesök eller annan utredning.
Inte förrän i januari 2016 utfördes en ny undersökning. Då hade det gått nästan fyra år sedan det första besöket på hälsocentralen och Hans sökte själv vård igen eftersom han hade ont i bröstet. Då visade det sig att cancern hade spridits massivt kring hjärtat och lungorna och att Hans var tvungen att börja med cellgifter igen.
Beskedet kom som en chock för familjen som trodde att Hans var cancerfri. Han hade inte varit inskriven för behandling och ingen hade informerats om att cancern fanns kvar.
Åsa Nilsson Vallenberg är över lag mycket besviken på hur sjukvården tog hand om hennes far.
– När det spred sig fick han enormt dålig vård. I två års tid gjorde de ingenting. De borde naturligtvis ha följt upp när lymfkörtlarna svällde, men de glömde honom hela tiden.
Hon gjorde en anmälan till Ivo i mars 2016 och i december samma år fattades beslutet att rikta kritik mot både regionen och Christoffer Odensten, som enligt Ivo har stått för brister i handläggning och uppföljning av patienten.
I sitt yttrande till Ivo erkänner Christoffer Odensten att händelsen medförde eller hade kunnat medföra vårdskada. Han medger att Hans kanske hade sluppit strålbehandlingen om han hade opererats tidigare. Dessutom hade cellgiftsbehandlingen kunnat komma i gång snabbare om uppföljningen inte hade tappats bort.
Hans ville att Åsa skulle göra anmälan för att undvika att fler drabbas av samma öde i framtiden. Men för hans egen del fanns inte längre något att kämpa för. Han mådde bara sämre och sämre tills hans liv tog slut den där dagen i slutet av den kalla och regniga sommaren 2017.
Christoffer Odensten är anställd av Region Norrbotten. Sedan början av 2000-talet har han anmälts till Ivo eller föregångaren Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) vid sex tidigare tillfällen. I två av fallen fick han kritik.
– Jag tycker inte att han ska få jobba kvar. Det får inte gå till så här.
Både Åsa och hennes mamma Ann Kristin Persson säger att de inte alls litar på vården i Norrbotten längre, att förtroendet är förbrukat. Förutom den enskilda läkarens misstag saknar de tillgång till ett hospice för patienter i livets slutskede. De tror också att Hans hade fått bättre vård om han oftare hade fått träffa en onkolog (en cancerspecialist) i stället för läkaren från kirurgenheten.
Ett halvår efter sin pappas bortgång funderar Åsa fortfarande på vad som hade hänt om polypen hade opererats bort redan när den upptäcktes.
– Ingenting säger att han inte hade fått cancer ändå. Men man ska inte behöva lida så.