I sin replik på min debattartikel drar sig inte länsledningen för att försöka misskreditera avsikterna bakom min opinionsbildning i frågan. Låt oss därför börja där. Vad är och vad har mitt ärende varit?

I drygt tre års tid har frågan om tillståndsprocesserna i gruvnäringen varit en av mina hjärtefrågor. Att ingen annan politiker verkade vilja ta en kula för den för norra Sverige viktiga gruv- och mineralnäringen var ett – bland andra – skäl till att jag kandiderade till riksdagen. Jag ville till Sveriges riksdag för att bilda opinion och reformera lagstiftningen på detta område.

Väl här har jag inte släppt frågan ur sikte. Jag har hittills förgäves pressat näringsminister Ibrahim Baylan och statsminister Stefan Löfven på besked om när regeringen avser avgöra de fem liggande ansökningar om bearbetningskoncessioner som funnits på regeringens bord i åratals.

Jag har bildat opinion på min officiella Facebooksida, jag har aktivt medverkat på näringsutskottets gruv- och mineraldebatt i våras, i frukostseminarier i riksdagen som kollegor arrangerat och där torgfört min käpphäst – regeringen måste avgöra bearbetningskoncessioner. Ändå tycks detta förbigått länsledningen i Norrbotten. Är detta månne representativt för länsledningens omvärldsbevakning?

Länsledningen går till storms mot ett resonemang jag aldrig fört. De bemödar sig inte ens om att försöka försäkra sig om eller säkerställa att uppgiften i artikeln, som de blivit så arga på, är korrekt. I intervjun med mig svarade jag inte på det sätt som tyvärr felaktigt beskrevs i artikeln. Jag har aldrig påstått att det jag kallar Lex Kallak, nämligen länsstyrelsens självmål i det ärendet, skulle handla om länsstyrelsens förhållningssätt till världsarvsfrågan.

Men det var inte med Kallakärendet som länsstyrelsens förmåga att avgöra ärenden på det sätt lagarna föreskriver kunde börja ifrågasättas. I till exempel LKAB:s ansökan om bearbetningskoncessionen Malmberget K nr 5, kan problemen med länsstyrelsens bristande förmåga och beslutsvånda skönjas. I det ärendet kan man i länsstyrelsens eget diarium följa korrespondensen mellan myndigheterna, där Bergsstatens dåvarande jurist upprepade gånger begär och påminner länsstyrelsen om att avge ett yttrande på det sätt minerallagen föreskriver.

Länsstyrelsen begär kompletteringar från bolaget i yttranden från januari 2011 respektive juli 2012. Kompletteringar som i princip så snart de inkommer till Bergsstaten omgående kommuniceras med länsstyrelsen. Månader och år går. Sedan länsstyrelsens första begäran om komplettering i januari 2011 kan länsstyrelsen göra en bedömning strax innan 2012 övergår till 2013.

I Kallakärendet landar länsstyrelsen – utan en bedömning enligt regeln i 3 kap 10§ miljöbalken – redan den 1 oktober 2014 i följande slutsats: ”Länsstyrelsen anser därför inte att bearbetningskoncession … ska medges” (dnr 543-5306-14). Tre år (!) senare, den 30 november 2017, yttrar sig länsstyrelsen för första gången i 3 kap 10 § MB-bedömningen och denna gång till regeringen, efter en unikt skarp anmodan från regeringen. Denna gång ger länsstyrelsen, efter regeringens uttryckliga begäran, även sin syn på verksamhetens påverkan på världsarvet Laponias värden och konstaterar där att Laponia saknar avgörande betydelse för utgången av … bedömning enligt 3 kap MB” (dnr 543-14195-2017).

Länsstyrelsen hade därför kunnat känna en viss lättnad över ett förslag, som innebär att den skulle slippa dessa ärenden som de uppenbart och väldokumenterat anser är besvärliga och svårutredda. Men icke.

Att länsstyrelsen anförtrotts specialiserade kompetenser som vattenmyndighet för Bottenvikens vattendistrikt och att ha miljöprövningsdelegation för Norrbottens län, verkar inte stämma till eftertanke hos länsledningen – om att det kanske också är rimligt att andra länsstyrelser får ta ansvar för andra specialiserade kompetenser.

Om insikten hos länsledningen av vad en dialog är, innebär att en landshövding och ett länsråd för en folkvald politiker – förutom beskyllningar om bristande kunskaper och saklighet – försöker misskreditera dennes drivkrafter att föra debatt om regeringens gruvpolitik och reformbehovet av minerallagen är det allvarligt.

Om en landshövding och ett länsråd därtill anser att det är lämpligt att tala om för denne politiker vad hon ska ägna sig åt, tror jag att länsstyrelsen har en bit kvar att övertyga mig och andra norrbottningar om att ni har vårt förtroende, som man säger sig värna i vision och mål.