Anna Barthold var 21 år hösten 2001 och gick sitt tredje år på Saint Peter’s University där hon sedan 1999 kombinerat studier med att spela collegebasket på hög nivå. Skoldagen hade bara hunnit börja.
– Jag satt på en föreläsning i statistik när det första planet träffade ett av tornen. Efter föreläsningen gick jag och en kompis för att prata med en professor. Vi möttes av en chockad receptionist som berättade vad som hänt - ”a plane just hit the World Trade Center”.
Studenterna på skolan, som ligger i höjd med World Trade center, gick ut på campusområdet och blev varse att de saknade mobiltäckning. När de gått några hundra meter från skolan fick de med egna ögon bevittna den stora förödelsen.
– Vi möttes av en hemsk syn. Där stod båda tornen med en enorm rökutveckling, det såg nästan ut som någon slags fabrik med två stora skorstenar. Vi bara gapade och förstod snabbt att det var väldigt allvarligt. Folk skrek och grät, sirenerna från ambulans och polis ljöd. Det var så overkligt, nästan som en film. Det stapplade fram en man i kostym till oss, han var riktigt skärrad och helt tom i blicken när han sa ”I was just there in a business meeting”. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade men jag kommer ihåg att jag nästan ville krama honom för att han levde, och i nästa sekund högg tanken tag i mig och jag började förstå hur hemskt det måste vara för alla inne i byggnaderna. Paniken, hettan från elden, kaoset.
Studenterna stod kvar och bevittnade kaotiska scener och en stad i panik. Anna Barthold beskriver det som att det sedan plötsligt blev väldigt tyst.
– Att se ett av tornen rasa var overkligt, hemskt. Tornet rasade på något sätt så långsamt men ändå så väldigt fort och sen helt plötsligt var det bara borta. Tornen som på något sätt varit mitt riktmärke för ”hemma”... Varje bortamatch, varje bussresa, varje flygresa - man såg alltid de två ståtliga tornen när vi närmade oss universitets område och det jag kallat hem sen hösten 1999.
Hur reagerade du själv där och då?
– Chock, en oerhört stor chock, man hade svårt att ta in vad som verkligen hände.
Hur reagerade dina anhöriga som visste att du var på plats i staden?
– Jag försökte febrilt att ringa till mina föräldrar men de flesta mobilnät var utslagna. Jag skyndade till min coachs basketkontor och försökte ringa från den fasta bordstelefonen hem till mamma på jobbet i Sundsvall. Till slut lyckades jag få fram signaler till pappas kontor. Det kändes så skönt att få kontakt med honom och jag bad att han skulle hälsa alla att jag var ok. Många av mina vänner på universitet lyckades inte ringa sina nära och kära för berätta att dom var i säkerhet och det var jobbigt att se.
Var du orolig för din egen säkerhet?
– Jag var aldrig riktigt orolig för min säkerhet, däremot var jag mer orolig för hur framtiden skulle se ut den närmaste tiden i USA men även i övriga världen.
Vad hände sedan?
– Hela den dagen var kaotisk och väldigt lång. Vi i basketlaget kallades in på basketkontoret för att prata igenom det som hänt och självklart ställde man in träningarna. Vi deltog i stället i ett intensivt hjälparbete på campus. Vi gjorde bland annat i ordning smörgåsar och matlådor som skickades in till Manhattan till alla som deltog i räddningsarbetet.
– Jag vet att herrarnas baseboll-lag åkte in till Manhattan för att hjälpa till på plats. Vår basketcoach förbjöd oss i basketlaget att åka dit och hjälpa till, något jag är oerhört tacksam för idag, speciellt efter att basebollkillarna berättade vad de hade sett. Det är inget man vill se och uppleva någon gång i livet.
– Vi donerade även blod och hjälpte helt enkelt till där det behövdes för att göra skillnad i denna svåra stund.
Anna Barthold stannade kvar i staden och fick uppleva sorgen i New York men även se hur staden reste sig och hur människor slöt sig samman.
Hur blev vardagen efteråt?
– Det var en tuff period. Universitet förlorade många kollegor och vänner. Basketlaget var med om många begravningar och vi försökte stötta varandra så mycket vi kunde. Många i laget blev rädda för att flyga men vi hade professionell hjälp att ta till.
Dyker minnen av det här upp ofta?
– Jag har bearbetat denna traumatiska händelse, men jag har fortfarande en stor respekt för det inträffade och sänder ofta en tanke till dom som förlorade en familjemedlem den dagen.