2005 revs de sista husen i byn. Brunkolsgruvan Jänschwalde skulle växa, och en lång kamp för att behålla byn var över för de ungefär 350 påverkade byborna. En kamp som pågått sedan 70-talet.
I nya Horno är alla linjer raka och trädgårdarna perfekta. Inget träd är högre än fem meter - och det är dödstyst. Det känns spöklikt när man går igenom byn, trots de välputsade fasaderna. Någon spricka i asfalten har hunnit uppstå, och ogräs har tryckt sig upp mellan gatstenarna. Även det nybyggda blir hemma till slut. Den nya kyrkan står stolt i mitten av byn, precis som i gamla tider.
Efter flytten blev Horno en stadsdel i staden Forst, bara kilometer från gränsen mot Polen.
NSD möter Dörthe Stein på museumet Archiv Verschwundene Orte som fått en central plats i nya Horno. Här delar man lokaler med en liten restaurang i ett arkitektritat stenhus.
Hon är själv född i Horno och sedan några år tillbaka chef på museet som hyser en permanent utställning om de “försvunna byarna”.
- Sedan 20-talet är det 136 byar med ungefär 25 000 människor som varit tvugna flytta. Drygt 80 av de byarna är helt borta, säger Dörthe Stein.
På muséet har forskare sammanställt historiskt material om flyttarna av folk, om minoriteten sorberna som befolkar regionen, och om Hornobornas långa kamp för sin by.
För Dörthe Stein har arbetet på museet blivit ett sätt att hantera omställningen som flytten innebar.
- Ett par år efter flytten bar vi alla på en stor sorg. Arbetet här har hjälpt mig att bearbeta den och gå vidare, säger Dörthe Stein.
När byborna gjort allt för att försöka rädda gamla Horno tog en ny kamp vid - den att klara själva flytten.
- Vi kom till en punkt där ingenting hjälpte. Luckorna i lagen som hade kunnat rädda byn täpptes snabbt igen, och våra resor till Sverige för att prata med Vattenfall var lönlösa. Då var vi helt enkelt tvungna fokusera på hur vi skulle klara det ändå, säger Dörthe Stein.
Hon var själv i 30-årsåldern när flytten närmade sig, och i efterhand beskriver hon det som svåra år. Det var svårt att upprätthålla livskvaliteten hemma.
- Ibland frågade jag mig, vad håller jag på med? Varför kämpar jag? Men man får inte bara ge upp. Kolet kan inte få bestämma allt här i livet, säger Dörthe Stein.
Hon beskriver hur man efter en hård arbetsvecka kom hem till en byggarbetsplats. Den nya byn höll på att uppföras, och med två små barn var det utmanande. Till det kom en massiv mediabevakning som gjorde det svårt att slappna av.
- Till slut var man bara privat när man var inomhus. Horno var något slags “showcase”-projekt för Vattenfall, och alla ville komma och se hur det blivit. Vi gick inte ut på helgerna, säger Dörthe Stein.
Idag tycker hon Horno är fint. Det som hon tidigare upplevde som att komma till en semesterort har blivit mer hemma. Men ingenting blir som gamla Horno - hemma.
Jag frågar om hon idag kan se flytten som en framgång. Dörthe Stein suckar djupt.
- Framgång hade varit om vi fått ha kvar vår gamla by. Men det finns i alla fall en liten seger i att vi fick planera byn som vi ville, säger Dörthe Stein.
Det värsta med flytten menar hon är att hon tappat minnen. Platserna som minnen eller en viss person är knutna till finns helt enkelt inte längre, och minnet bleknar.
- Min mormor satt ofta vid ett träd. Nu finns inte trädet längre, och det är omöjligt för mig att få en klar bild av henne. Eller en sådan sak som ens skolväg… Allt är borta, och det finns inget sätt för oss att gå tillbaka, säger Dörthe Stein.
Har du något råd till Kirunaborna, som så småningom kommer få lämna sina hem?
- Folk som inte slåss har nog redan gett upp och förlikat sig med tanken. Men vad jag och mina barn upplevt är att med åldern kommer ett större intresse om vart man kommer ifrån, ens rötter. Vi är väldigt glada över att ha mycket foton, de kan preservera minnen. Annars försvinner allt, säger Dörthe Stein.