När svält och emigration gav oss socialdemokratin

8 december 2018 04:00

Filosofen Torbjörn Tännsjö har retat gallfeber på folk genom att i en debattartikel föreslå en global despoti för att förhindra en klimatkollaps.

Han har definitivt en poäng – nämligen att väder och vind påverkar vilken väg historien tar – och vilken politisk ordning som uppkommer.

Att vi människor överhuvudtaget finns beror på ett fördelaktigt klimat. Istider är dåliga nyheter för varelser av vår sort.

Klimatförändringar har tippat stora civilisationer över ända. Som Mayakulturen. Eller bosättningarna på Grönland. Fimbulvintern på 500-talet utplånade nästan våra förfäder.

Missväxten i Frankrike kulminerade 1788. Året efter blev det revolution – en händelse som gav oss en politisk tradition med frihet, jämlikhet, solidaritet liksom höger-vänsterskalan.

Mongolerna misslyckades två gånger att erövra Japan delvis på grund av tyfoner – kallade ”kamikaze” (”den gudomliga vinden”) – samma ord som för självmordsattackerna med flyg under andra världskriget.

Och detta krig hade troligtvis förlängts ett par år om inte vädret plötsligt blivit bättre just när landstigningen på D-dagen inleddes.

Vad hade hänt om inte dimman gjort att den närsynte Gustav II Adolf förvirrat sig in bland fienderna vid slaget om Lützen? Eller de tuffa vintrarna under ”Lilla Istiden” möjliggjort för Karl X att gå på isen över Stora och Lilla Bält – och därmed lyckades införliva Skåneland med Sverige?

Således. Vädret påverkar det historiska förloppet.

En artikel av Mounir Karadja och Erik Prawitz, ”Emigrationen till Amerika och den svenska arbetarrörelsen” (Ekonomisk Debatt 2018:8), tar sin utgångspunkt i 1860-talets väderkatastrof som gav den senaste svenska svälten.

Under ett par år gjorde köld och torka att tusentals svalt ihjäl. Mord, stöld och upplopp ökade.

Det är från denna tid som uttrycket ”År 1800 kallt, när askan frös i spisen och katterna pissade ståltråd” kommer. Liksom inspirationen till boken och filmen ”Barnen från Frostmofjällen”.

Denna svåra tid kom att trigga igång den omfattande emigrationen. Folk flydde inte bara svälthotet, utan också därför att de tappat tron på sitt land, på makthavarna, på framtiden.

Precis som nuförtiden – folk överger skitländer.

Karadja och Prawitz kan visa att ju fler frostnätter ett område hade – och ju närmre emigrationshamnarna folk bodde – desto fler kom att emigrera.

Migrationsviljan var dessutom långvarig. Folk glömde inte.

Och vi kan gissa att de som redan emigrerat lockade de kvarvarande hemmavid med brev om de lysande möjligheterna i det nya landet.

Mest intressant är att författarna menar sig kunna se att utvandringsorterna fick starkare politisk påverkan. De skriver:

”Resultatet visar att utvandringen ledde till ökat medlemskap i fackföreningar och socialdemokratiska arbetarepartiet. Vidare ökade benägenheten att strejka och rösta på vänsterpartier i riksdagsval.”

Kanske var det så, att en grupp missnöjda lämnade sitt land för något de hoppades skulle bli bättre. Andra övergav gamla föreställningar om respekt för makten – i hopp om att skapa något annat.

Eller var det helt enkelt så, att de liberalt lagda åkte till Amerika, medan vänstersinnade stannade kvar? Och alla frireligiösa som emigrerade, var kanske inte så socialistiskt lagda?

Vad vi kan säga är således att en väderkatastrof som leder till svält, och driver folk på flykt, kan resultera i att nya politiska rörelser uppkommer. Och att dessa kan finnas kvar i hundratals år.

Om däremot klimatförändringarna ger oss en despoti framöver, det vet vi inte. Men som Bob Dylan sjunger:

“You don’t need a weatherman to know which way the wind blows.”

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Stig-Björn Ljunggren