Poesis heter Norrbottensmusikens verk som har världspremiär på fredag, skrivet av tonsättaren och professorn i komposition, Örjan Fahlström. Norrbotten Big Band och Erik Westerbergs 20 röster starka vokalensemble står för framförandet.
Av titeln kan man ana att det rör sig om tonsatt poesi, där en av de fem författarna alltså är Mona Mörtlund, ursprungligen från Kangos i norra Tornedalen.
När NSD Kultur träffar henne nalkas repetition hos Norrbottensmusiken, och är också första gången hon ska få träffa Örjan Fahlström.
Så stormar han in i rummet och öppnar partituret. Så många noter på så många blad, och han förevisar hur hennes dikt ”Allt är förändrat” ur diktsamlingen ”Morgonnatt” ser ut i notform.
– Jag började gråta när jag läste din dikt första gången, säger Örjan Fahlström. För mig förmedlar den att nu blir livet aldrig som förut.
Sedan talar han engagerat om hur han gått från att vara inbiten och perfektionistisk instrumentalist till att börja söka ”kören och ordet”, som han uttrycker det. Och sedan glider resonemang vidare mot skapelsen och bönen kopplat till detta. Som att ”Poesis” i någon bemärkelse tycks vara ett musikaliskt genesis.
– Jag mötte den här dikten då jag var inne i en period av negativa tankar med sorg, saknad och uppbrott, säger Örjan Fahlström.
Det var också vad han hittade gestaltat i Mona Mörtlunds dikt.
Tiden är knapp. Bara om någon dag är det världspremiär, på fredag i Luleås Kulturens hus. Därefter åker musikerna vidare till Acusticum i Piteå på lördag, för att sedan glida vidare söderut på en kortare turné. Så Örjan Fahlström kastar av sig kavajen och intar dirigentposen framför Norrbotten Big Band. De tränar var synkoper ska betonas i ett jazzigt avsnitt.
Mona Mörtlund vandrar vidare till replokalen för Erik Westerbergs vokalensemble. Där sitter 20 sångare redo, från sopran till bas. Mona Mörtlund ska få höra sin dikt för första gången, som den kommer att framföras i helgen – helt utan instrumentalt ackompanjemang. Naket med enbart körens röster.
Men allt börjar med applåder. I normala fall är det nog kören som får applåderna. Men den här gången är det tvärt om. När Mona Mörtzlund kommer in i rummet är det kören som klappar händerna. En hyllning till författaren.
Så tar kören ton…och Mona Mörtlunds ansikte ser med ens värdigt sammanbitet ut. Efteråt säger hon:
– Men Gud! Det var verkligen så fint.
– Jag blev tagen. Mycket speciellt att höra ens text, som om den kommer ut från boken och växer till någonting annat.