Jonatan Lundberg har alltid sökt sig till det grandiosa, episkt klingande. Ända sedan åren i Luleåbanden The Dunaways och The Universe - waaaay back in the day - har han suttit vid pianot och skapat pop med storslagna, sentimentala känslor och högtflygande musikaliska pretentioner.
Nu, efter flera års fördröjning, kommer till slut soloskivan under namnet Jester.
Lundberg döljer inte influenserna, från tidiga Lennon och Bowie fram till moderna arenaband som Keane, och låthantverket bär på avsevärd potential. Han är en begåvad sångare, inte sällan med lätt excentrisk brittisk accent, och låter sårbart romantisk när falsetten flödar i fina sånger som Everything.
Problemet med Strange days är att ljudbilden är så slätstruken och förväntad, ofta snubblande nära rena schlagerpopen.
Den ack-så-duktiga produktionen fungerar som effektivt tabort-medel mot all särprägel, smuts och spänning och till slut låter det förvillande likt en uppblåst medelmåtta som, well, Andreas Johnson.
Kanske det var meningen?
I såna fall vill jag se Jester i Melodifestivalen 2012.