Hon gör en strålande entré i en pampig röd klänning och förklarar sin sena ankomst, som verkligen inte berodde på några divalater: "En av våra lagkamrater fick föras akut till sjukhus i ambulans och jag kunde inte släppa taget förrän jag visste att ett hjärta på Alla hjärtans dag slog med jämn puls".
Men trots att det måste ha varit en otroligt stressig situation – hoppas väntetiderna på akuten var korta idag – så märks det inte på henne när hon drar igång showen.
Med sig har hon ett sexmannaband som heter duga och bland musikerna finns de som hanterar både dragspel och saxofon och dessutom kan en av killarna steppa, vilket han gör tillsammans med Lisa Nilsson i ett bejublat nummer.
Om vi antog att hon skulle spara "Himlen runt hörnet" till extranumret, så trodde vi fel. Den och "Varje gång jag ser dig", som för alltid kommer att förknippas med Lisa Nilsson, oavsett vad hon gör med resten av sin karriär, har satts in tidigt i programmet, varvat med berättelser om hur det var att bli svensk megakändis, att samtidigt söka sin identitet och kärleken.
Det är något hon återkommer till flera gånger, hur man som känd sångerska dejtar och alla problem som är förenade med det. Det är inte så lätt att lägga ut en bild och söka efter någon på Tinder när man heter Lisa Nilsson. Men också hur man som kvinna i musikbranschen stundom blir bedömd efter sitt utseende, stundom klappad på huvudet. Det är helt enkelt inte så roligt alla gånger att slå igenom som artist, men Lisa Nilsson har försökt göra upp med sådana negativa sidor av kändisskapet och tagit sig vidare.
Hon delar också med sig av härliga minnen av sin mammas och pappas var sina familjer och om all musik som förekom i hennes barndom och hennes mammas intresse för musikaler som överfördes till dottern.
Så småningom hoppar hon av kändiskarusellen hon har hamnat i, berättar hon, gifter sig, kokar långkok och syr gardiner. Och börjar läsa feministisk litteratur och Kristina Lugn. Sedan sjunger hon en av kvällens höjdpunkter, en sång med text just av Kristina Lugn, "När jag var gift med Herrman" som är vansinnigt rolig.
Hon framför både egna sånger och sånger som andra komponerat. Det är lika hög nivå på allt, känsligt och kraftfullt om vartannat.
Men det här är inte enbart en konsert, där vi får njuta av hennes fantastiska stämma. Det är också en show med mycket prat som gränsar till stand-up. Konceptet känns igen från andra föreställningar som gästat Luleå det gångna året med exempelvis Andreas Weise och Charlotte Perrelli.
I presentationen stod det att en annan recensent (Aftonbladet) hade skrivit att "sång-, dans- och stand up-kvinnan Lisa Nilsson känns fullständigt självklar i sin välregisserade föreställning". Och jag håller med, hon är bra, underhållande och säker även i talpartierna. Men ska jag invända mot något så är det kanske just att det känns lite för välregisserat. De vältajmade numren, självironin och humorn kan riskera att skapa distans till artisten, snarare än närhet. Det är en sak att säga att man längtar efter kärlek, en annan sak att skämta om att man längtar efter kärlek.
En längre monolog som kommer på slutet hade enligt mig helt kunnat strykas till förmån för någon mer låt.
På väg ut ur Kulturens hus säger en man: ”Hon har den skarpaste rösten i Sverige. Nästan som Barbra Streisand.” Det ligger onekligen något i det.