– Sa - bat - o. Sabato!
Alfia Kalinina skrattar högt och hon upprepar orden tydligt så att vi ska förstå medan vi sakta kör längs det stora prostitutionsstråket i Murmansk. Med sin krycka som hon har efter en höftledsoperation pekar hon mot en större förfallen byggnad vid sidan av gatan.
– Sabato. Det är det som vi kallar det där badhuset. För det är dit poliserna i Murmansk brukar ta de prostituerade på lördagarna för att köpa sex. Sabato.
Det italienska ordet för lördag har blivit en ordvits bland befolkningen i Murmansk när de driver med polisen.
Alfia Kalinina har kraftigt rödfärgat hår och ett mycket uttrycksfullt sätt. Men när man ser henne haltande med sin krycka kan man inte tro att hon är en person som fruktas av mäktiga intressen i staden. Hon är i princip den enda som aktivt bekämpar den växande sexhandeln i Murmansk.
Vintern 2001 blev en prostituerad kvinna från Murmansk hämtad på en camping i Finland av två svenska man. Hon kördes till ett hus utanför Haparanda där det var ytterligare fem män. Kvinnan våldtogs och kastades sedan ut i snön utan kläder eller några tillhörigheter.
På något sätt lyckades hon tillslut ta sig hem till Murmansk.
För att bearbeta sitt trauma och gå vidare med livet sökte hon hjälp hos psykologen Alfia, som var den enda som tog emot prostituerade.
Händelsen i Haparanda blev startskottet för det kriscenter för våldsutsatta kvinnor som Alfia Kalinina skapade i Murmansk och som nu håller till i en liten källarlokal i centrala delarna av staden.
Under de senaste åren har Alfia lyckats dra flera unga kvinnor ut prostitutionen, även om det är en ojämn kamp. Varje fall kräver mycket tålamod och ansträngning.
Idag är den ryska prostitutionen i Norrbotten inte lika tydlig.
– Man har anpassat sig till lagen. Det som ofta sker nu är att män arrangerar ett möte i Sverige där den prostituerade arbetar halva tiden själv och halva tiden åt mannen. Men män som köper prostituerade är rädda för sexköpslagen, därför är efterfrågan något mindre idag.
Men istället har sexhandeln i Murmansk ökat avsevärt sedan 2005. Och många män kommer från Norrbotten.
– Det är många fler män som kommer utifrån, de köper sex och dricker alkohol tillsammans, säger Alfia.
– Prostitutionen här är mycket stor. Det har dessutom varit en stor debatt om legalisering och jag har fått många bekymrade samtal från det ryska parlamentet.
Vi kör förbi ett av de större hotellen i Murmansk där de flesta norrbottniska män som besöker Murmansk.
– Där, i baren, brukar svenskarna köpa sex, säger Alfia.
Förra året uppgav den ställföreträdande inrikesministern Igor Zubov bekymrat att en miljon av 142 miljoner ryska medborgare är engagerade i sexhandeln. Detta trots att handeln är olaglig för den som säljer sex. Att sälja sex kan ge böter på 2 000 rubel, cirka 260 kronor, och en hallick kan dömas till tio års fängelse. Men lagen fungerar inte. Och de köparna behöver inte oroa sig.
– Om en prostituerad hamnar i domstol brukar hon bara få en registrering i ett protokoll. Det är ingen riktig lagstiftning, säger Alfia.
För sex år sedan fick hon nog. Genom samtal med prostituerade hon träffade fick Alfia reda på att en hög statlig tjänsteman i Murmansk styrde i princip all den lukrativa sexhandeln i staden. På olika sätt tvingade han till sig pengar från de prostituerade. Hon valde att polisanmäla honom, vilket väckte våldsamma krafter till liv.
– Det var en, vad ska jag säga, ganska högljud rättegång här i Murmansk. De försökte skrämma mig och de kom hem till mitt hus innan rättegången började, säger Alfia.
Alfia valde att gå ut i media och fallet fick stort genomslag i ryska medier. Även kvinnocentret blev känt eftersom det inte fanns något liknande i andra delar av Ryssland.
2010 avslutades rättegången när inrikesministeriet , där mannen arbetade, gick med på förlikning och att tjänstemannen försvann från sin post.
– Idag är han inte kvar längre, säger Alfia.
Färden längs prostitutionsstråket fortsätter. Alfia Kalinina håller utkik om någon av kvinnorna hon känner är ute längs gatan. Men det är bitande kallt och blåsigt i och istället pekar hon ut affärer och marknader där de brukar gå in och värma sig. Skuggorna från de höga 70-talshusen som av någon anledning placerats i klungor på kullarna runt om Murmansk ger allt ett dunkelt intryck.
– Där!
Alfia pekar på en Mercedes där en av de prostituerade förhandlar om priset. Sen hoppar hon in. Vi kör till kriscentret och kommer längs en källarkorridor in i ett trångt kontor med små angränsade utrymmen som Alfia säger är behandlingsrum för den läkare de har och för henne själv. Dessutom finns det en jurist anställd med eget kontor. Längs väggarna hänger diplom och utmärkelser.
– Vi är uppskattade av myndigheterna här i Murmansk. Jag har pratat med vår guvernör och jag brukar få hjälp direkt.
Andra kvinnocenter i Murmansk har fått stänga för att de inte längre får finansiering men Alfia har fått fortsatta stöd.
Jag frågar om hon inte är rädd, med tanke på att hon utmanar mäktiga intressen.
– Det är klart jag varit rädd. Men jag vet att tiden är rätt. Jag vill hjälpa människor och jag vet att ingen annan gör det. Människorna som jag träffar står utanför samhället och inte många är beredda att göra något för dem.