Det dånar i hela källarlokalen av bankningarna på metalldörren. En metalldörr som är svart av sot efter att någon försökt sätta eld på lokalen.
Valentina Lichosova går för att låsa upp och släppa in Alexey. Han kliver i ett par tofflor eftersom det är kallt i det lilla färgglatt målade rummet som endast rymmer några stolar och ett uppfällt pingisbord.
Väggarna och de välfyllda bokhyllorna är dekorerade med regnbågsflaggor, diplom och flyers.
Fönstrens igendragna metalljalusier ger en lätt klaustrofobiskt känsla.
Sergey Alexeenko slår sig ner på en stol mitt i rummet. Han ser matt ut. Sergey är ordförande i hbtq-föreningen Maximum som håller till i lokalen. Det är en av fem registrerade föreningar i hela Ryssland som slåss för homosexuellas rättigheter.
Det är bara några dagar sedan ryska myndigheter införde en lagstiftning som förbjöd transpersoner att skaffa körkort.
Jag frågar om man kan leva som öppet homosexuell i Murmansk. Behöver man vara rädd?
– Murmansk är inte säkert. För några år sedan kysste jag min kille på ett uteställe. Några tittade och skrattade, men det var inget annat. Idag är det annorlunda, idag är jag rädd
Det var 2010 som situationen för ryska homosexuella började förändras. Höga ryska politiker började rikta sin ilska mot hbtq-rörelsen.
2013 instiftades lagen som förbjuder propaganda riktad mot underåriga som rör ”icke-traditionella sexuella relationer”.
Ingen av det ryska parlamentets, Dumans, 436 ledmöter röstade emot lagen och enligt ett statsägt opinionsinstitut var 88 procent av ryssarna för lagen. För Sergey och de andra aktivisterna innebär lagen att de inte längre kunde dela ut information. Allt ses som propaganda.
– Det här är ett sätt av staten att skapa fiender, både i och utanför landet, säger Sergey.
– Och det har varit så här i över 100 år. När Ryssland har stora problem i landet så försöker staten distrahera ryssarna från problemen. Innan 2010 var det onda tjetjner, sen var det onda immigranter, sen var det onda homosexuella och nu är det onda ukrainare.
Han menar att anti-gaypropagandan hjälpte Vladimir Putin att vinna presidentvalet 2012.
– Argumentet för att hata homosexuella är att de inte producerar barn, att de är mot religion och att de alla skulle vara pedofiler.
Föreningen har bara tio medlemmar. Anledningen är att medlemmar måste registrera sig hos ryska myndigheter och lämna ifrån sig personliga uppgifter till justitiedepartementet. Därför avstå många och istället finns det ett nätverk av aktivister runt föreningen.
När föreningen bildades för åtta år sedan var det för att anordna evenemang. Men efter 2010 handlar det mer om att stötta, försvara och försöka informera om hbtq-frågor, även om det i princip är omöjligt. Sergey menar att det allra svåraste är att de, på grund av lagen, aldrig får komma till tals och bemöta de anklagelser som riktas mot dem. Ingen media i Ryssland vill, eller kan, föra ut deras talan.
– Staten skapar massor av myter runt oss. Även om den skandinaviska HBTQ-rörelsen. De säger att svenska gay-lobbyn har gjort att de svenska myndigheterna tar barn från de ryska familjerna i landet, som inte sköter sig, och sätter dem hos barnlösa homosexuella familjer, säger han.
Sergey blev själv lurad att delta i ett tv-inslag som vinklades på att han var en av dem som ville lära ut homosexualitet till barn.
– Vi har ingen möjlighet att nå ut till samhället och säga att det här inte är sant. Vi kan inte försvara oss.
Sergey Alexeenko kan själv leva som öppet homosexuell på grund av att han är chef där han arbetar. Ingen vågar kritisera honom. Annars är det svårt för homosexuella, de flesta håller tyst om sin sexuella läggning. Den karga källarlokalen har blivit en andningshål för dem. Diplomen från de många idrottsevenemangen som föreningen anordnat handlar om att skapa gemenskap. En pingis- eller fotbollsmatch har en avslappnade effekt på de som kommer till föreningen.
Organisationen Civil Rights Defenders i Stockholm är för närvarande föreningens enda sponsor bland de som kommit och gått, för många år sedan var RFSL i Piteå med och byggde upp verksamheten. Man kan ana ett stråk av besvikelse hos Sergey när han pratar om andra hbtq-organisationer
i Europa. Många av de som tidigare stöttat dem i projekt har lämnat dem, nu när de behöver det som mest. Föreningen var bjuden att delta på Pridefestivalen i Luleå men ingen kunde åka eftersom de inte hade råd.
Men så ler Sergey. Han går in i en garderob och plockar fram ett stort tyg designat med Tom of Finland-motiv.
– Det här är vår värdefullaste ägodel, säger han och skrattar.
– Vi fick det av våra finska vänner.
De är alla överens om att ryssarnas attityd mot homosexuella har förvärrats under de senaste åren.
– De som varit homofober från början, har blivit ännu mer homofobiska, säger Sergey och viker ihop duken.
Antigay-lagarna har gjort att många av dem känner att det är möjligt att trakassera homosexuella, eftersom trakasserierna alltid kan ursäktas med att de görs för att skydda barnen eller religionen. Svetlana, en av föreningens aktivister, menar att ryssarna egentligen inte har så mycket emot homosexuella.
– Majoriteten av samhället visste inte så mycket om hbtq-rörelsen. Men efter statens och massmediernas informationsattack 2010 så har folket som inte visste något påverkats. De har blivit negativt inställda nu, säger hon.
Under en period efter att antigay-lagen infördes så var en representant från myndigheterna med på Maximums alla möten, för att se så att ingen otillåten propaganda fördes ut.
Organisationens jurist har också åtalats, men det ledde ingenstans. En gång greps också fyra holländska aktivister på besök av polisen, mitt under ett möte. Men den internationella uppmärksamheten blev så stor att de släpptes.
Sergey plockar ner några album med uppförstorade fotografier från hyllorna. Bilderna visar föreningens fotbollsmatcher och aktiviteter, men också från olika parader de genomfört. Paraden från 2009 genomfördes under polisbevakning. Nästa bild är från paraden 2011 i Sankt Petersburg. Den visar hur polisen går in i paraden och sliter ner regnbågsflaggorna. Flera av deltagarna är blodiga efter misshandel. Motdemonstranter tillåts ge sig på andra deltagare utan att polisen ingriper.
– Före och efter, säger Sergey.
Metalldörren går upp efter diverse krångel med låset och vi kommer upp till en mörk innergård. Sergey visar på homofobiskt klotter och brännmärken, men än så länge har ingen lyckats bryta sig in i lokalen. Sergey Alexeenko må vara trött, men han är inte redo att ge upp.
– Det svårt att säga något om framtiden. Men om jag inte hade trott på en bättre framtid, om jag inte var optimistisk, så hade jag inte tagit del i den här rörelsen, säger han.
– Om det inte skulle finnas några hbtq-aktivister i hela Ryssland skulle situationen vara mycket värre. Det vore en katastrof. Vi måste finnas här.