Det var en mörk historia som fick sitt slut utanför Muodoslomplo i helgen. Kvarlevor stulna från Akamella kyrkorgård för 147 år sedan kunde till slut återföras, något som Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset, STR-T, tillsammans med Muonio sameby och kyrkan kämpat för.
– Jag har deltagit i liknande ceremonier tidigare, där samiska kvarlevor återbördats. Men det här är första gången som flera minoriteter samlas. Tornedalingar, kväner och lantalaiset tillsammans med Muonio sameby, berättar biskop Åsa Nyström.
Hon beskriver ceremonin som mycket vacker.
– Det var tal på nordsamiska, meänkieli och svenska. Och sång. En stor, fin, högtidlig och varm ceremoni där drygt 200 människor samlades för att lägga kvarlevorna till vila. Äntligen har de fått komma tillbaka.
Vägen tillbaks har varit lång. Det var alltså 1878 som man grävde upp kvarlevorna i rasbiologiskt syfte och förde dem till Helsingfors. 2001 överlämnade anatomiavdelningen på institutionen för biomedicin vid Helsingfors universitet kvarlevor från 172 avlidna till museet Siida i finska Enare. Museet har sedan låtit återbördat kvarlevor till sina ursprungsplatser, och det var där Akamella kyrkogård åkom med i bilden.
Området kring Akamella och Muodoslompolo har historiskt befolkats av tornedalingar, kväner, lantalaiset och samer, och gör så fortfarande.
En som tog hand om själva nedsättningen av kvarlevorna, som lagts in i näveraskar, var Terje Raattamaa. Han är tillförordnad ordförande i STR-T.
– Museets personal hittade lämpliga gravplatser till dem tidigare under veckan. Efter det gick de igenom kranierna för att fastställa om det var kvarlevor från man, kvinna, eller barn. Det är dokumentation vi ska få ta del av senare.
Han känner sig ödmjuk inför det som hände i helgen.
– Vördnad, stolthet, lättnad. Det var många känslor. Man såg att några av de äldre fick tårar i ögonen under ceremonin. Men även de yngre var tagna tror jag.
Raattamaa och de andra som förberett ceremonin formade det så att ungdomar förde näveraskarna till platsen och de äldre tog emot, något biskop Åsa Nyström tyckte om.
– Det kändes jättefint och jätteviktigt att de olika generationerna förenas kring den här historien. Precis som minoriteterna förenas, för vi har en sammanflätad historia sedan lång, lång tid tillbaka. Och en gemensam berättelse av förtryck som varit liknande i och med försvenskningsprocessen. De berättelserna behöver vi berätta tillsammans och berätta för varandra, säger biskop Åsa Nyström.