Lon följde dem i 45 minuter

- Vi var ute för att locka på räv. Jag skulle precis parkera bilen och kollade i backspegeln då jag fick syn på ett djur. Det satt mitt på vägen, cirka 60 meter bort, berättar Fredrik Brännmark, 19 år.
Mellan ljus och skugga
Det var vid 19-tiden och solen höll på att gå ner.
- Djuret satt mellan skugga och ljus och vi trodde först att det var en räv. Vi satt kvar i bilen för att inte skrämma den. Men då den kom närmare såg vi vad det var: ett lodjur, vi trodde knappt våra ögon!
Det fläckiga kattdjuret kom närmare och närmare - till sist var det så nära att det skymdes av bilen.
- Ett par meter från bilen hoppade lon av vägen och in bland småtallarna på höger sida. Pappa öppnade bildörren och fotade lon med min mobilkamera, på några meters håll.
Goda råd var dyra
Av någon anledning blev det inga bilder med mobiltelefonen. Då slog det Fredrik att han även hade systemkameran med sig i bilen - och lodjuret var fortfarande kvar.
Det tassade runt bland tallarna snett framför bilen. Först fotade Fredrik bakom ryggen på sin pappa. Sedan klev han ur bilen och gick några meter längs vägen.
- Då fick jag syn på lon där den låg i blåbärsriset. Jag såg hur den stirrade på oss.
Avståndet var högst tio meter men Fredrik ville se mer än huvudet och tog två steg in i skogen.
Trampade som en katt
- Då trampade den som en katt och lade sig till rätta. Hela tiden tittade den på mig, med sina stora, orange ögon.
Efter att en bra stund ha beundrat och fotograferat lon tyckte Fredrik att det fick räcka. Han gick helt sonika tillbaka till pappa vid bilen och de började byta om till jaktkläder.
- Vi var inte tysta precis men plötsligt kom lon fram på vägen igen - sju, åtta meter framför bilen. Sedan gick den bortåt vägen, som ett S från sida till sida. Varje gång den var mitt på vägen stannade den och tittade på oss.
Efter en stund gick lon in i skogen igen och försvann - för alltid, trodde Fredrik och Erik Brännmark.
Efterhängsen svans
De började gå längs vägen mot den plats där de skulle ha lockjakten på räv.
Men i första backen kom lon ut på vägen igen, cirka 20 meter bakom dem. De fortsatte några hundra meter till - med rovdjuret som en efterhängsen svans.
- Vi stannade då och då för att titta. Varje gång stannade lon och då vi ökade hastigheten ökade den också. Jag önskar jag hade haft kameran med mig då, säger Fredrik Brännmark.
Den rackarns kameran låg förstås kvar i bilen för nu skulle det jagas räv, på ett hygge de sett ut i förväg.
Lodjuret stannade på vägen vid hyggeskanten, för att sedan försvinna igen. Men bara för några minuter, berättar Erik Brännmark:
- Då jag började locka på räven med lockpipan fick jag se lon igen, bakom en torrfura. Den smög närmare och var bara 20 meter bort.
Strax därpå var den försvunnen bakom närmaste bergknalle - för gott visade det sig.
Att Fredrik och Erik Brännmark varit med om något mycket märkligt råder ingen tvekan om.
Häftig upplevelse
- Lodjuret var med oss i kanske 45 minuter. Det var en häftig upplevelse. Tidigare hade vi ju bara sett lo i djurpark.
Höst och vinter jagar de hare nästan varje helg, men risken är liten för att lodjuret skall attackera Beija. Lodjur har stora revir och hare tillhör stapelfödan, liksom skogsfågel och ren som det finns gott om i trakten.
Troligen finns det flera lodjur i de milsvida skogarna mellan Kalixälven och Vitvattnet. På vårvintern blev en ren lodjursriven bara någon halvmil från platsen där Fredrik och Erik hade sitt sällsamma möte, och en natt i somras sågs ett lodjur på en gårdsplan vid Korpikån.
Se men inte synas
Lodjur är kända för att se bra men sällan synas. Att de exponerar sig för människan i 45 minuter - och på så nära håll - är ytterst ovanligt.
- Antingen är det något fel på lon eller också har den blivit uppfödd av människor. Men visst kan den också bara ha varit nyfiken, funderar Fredrik Brännmark.
Han och pappa Erik tror att det rör sig om ett ungt djur:
- Den hade inte så långa tofsar på öronen. Men den var mycket vacker, med långa kraftiga bakben, och den var mycket större än Beija.