Mödraskap med förhinder

5 augusti 2019 06:00

Moderaterna har under den senaste veckan fått viss uppmärksamhet för sin kampanj om att vi i Sverige bör tillåta altruistiskt surrogatmödraskap. Den består av en kvinnlig mage, med orden ”Min mage, mitt val, ert barn.” skrivna över – och som vill signalera att varje kvinna har rätt att besluta över sin egen kropp, och om hon vill bli mor till någon annans barn eller inte.

Det är ett sätt att knyta an till argumentationen för fri abort, och ett försök att framställa frågan om surrogatmödraskap som en frihetsfråga – det är, vill (M) säga, någonting människor själva borde få bestämma över.

För att skilja ut det altruistiska alternativ de föreställer sig från den existerande internationella marknaden för kommersiellt barnafödande, menar (M) att det måste finnas ett antal kontrollstationer som ser till att det hela går rätt till.

I sig är förslaget något som regeringen röstade nej till redan för ett år sedan, och i vanliga fall hade det gjort mig en aning irriterad att frågan lyfts så tätt inpå både ett sådant besked men också inpå den omfattande statliga utredning som presenterades 2016; snarare än allvar, kan det ibland kännas som politisk teater.

Frågan om surrogatmödraskap är dock annorlunda. Det är ett område där såväl tekniken som läget i omvärlden och den svenska inställningen utvecklas mycket hastigt – och det är också ett område som svenska myndigheter och lagstiftning brottas med oavsett om det är tillåtet att göra här eller inte.

Det är en del av ett frågekomplex som till viss del är medicinskt, till viss del vetenskapligt och till viss del etiskt och som bara kommer att bli alltmer plats under de närmaste åren; med genteknikens och den artificiella intelligensens utveckling kommer vi att ställas inför allt fler frågor som rör kroppslig integritet och identitet.

Surrogatmödraskap är en av dessa frågor som kanske egentligen är för svår för politiken att behandla – men som det politiska systemet kommer att vara tvunget att hitta en acceptabel lösning för i alla fall. Det är, när allt kommer omkring, vad det är till för.

Och det som överraskar här är egentligen att Moderaterna väljer att lyfta fram frihetsaspekten av frågan. Det är ett argument – men det är knappast deras starkaste. Det är väldigt få frågor där det är så tydligt att friheten att välja för en kvinna, direkt kan leda till ofriheten hos en annan.

Som utredningen från 2016 konstaterade är det ett faktum att det finns en internationell industri för barnafödande, och mycket svårt att förutse hur ett svenskt legaliserande skulle spela in i den.

Det tycks – och redan här kan man få en fingervisning om vem som har friheten att fatta vilka beslut, och vem som helt enkelt gör det man är tvungen till – osannolikt att svenska kvinnor i ren solidaritet skulle börja föda barn åt kvinnor i, säg, Georgien.

Detta är det system som en svensk lagstiftning skulle försöka passa in i, och risken att vi skulle skapa en svart marknad där kvinnliga kroppar hyrs ut och utnyttjas nio månader i taget, är allvarlig nog för att man i nuläget ska avstå från ett lättvindigt legaliserande.

Det är inte omöjligt att det kommer att förändras. Den tekniska möjligheten existerar, många åker redan utomlands och det finns en stark efterfrågan på att det här ska vara möjligt att göra även i Sverige.

Då brukar det i längden bli svårt för det politiska systemet att hålla emot. Men det bör man göra så länge man kan – eller i alla fall så länge man riskerar att öppna upp för en graviditetsindustri.

LEDARE

MÅNS WADENSJÖ
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!