Du är Luleåflicka, men du bodde i Stockholm ganska länge, eller hur?
– Ja, i åtta år.
Vad var anledningen till att du flyttade tillbaka?
– Det kändes ... för trångt i Stockholm. Jag tyckte det var ”för lågt i tak” och att dansen som konstform hade blivit alltför definierad. Jag kände mig inträngd i vad som var på modet i en väldigt specifik del av dansscenen.
Fotograf Petra: I Stockholm, var det mera klassisk dans? Du sa att du kände dig instängd i Stockholm. Vad var det som gjorde det?
– Det handlade så klart inte om någon annan, bara om mig själv. Under min utbildning så var det inte förrän i slutet, under det sista året som jag kände att vi började hålla på med den typen av fysikalitet och den typen av sätt att skapa dans som jag var intresserad av.
Vad var det för typ?
– En mer nutidsorienterad.
– Min kropp är inte en stereotypisk dansarkropp. Jag är verkligen inte en kompanidansare, jag är kort, jag har alldeles för mycket armmuskler, jag är egentligen manligt fysisk, jag är lättare i benen och tyngre i överkroppen. Det finns ett jättefält inom den moderna dansen idag som kräver en sådan typ av fysikalitet, men det erbjöds inte i min utbildning.
Nu jobbar du med en produktion med Fabian Wixe. Men han är inte dansare, han är akrobat.
– Ja, det där är inte riktigt sant. Han är utbildad cirkusartist.
Jag sätter mera eldslukning och cirkuskonst i samband med Fabian Wixe.
– Ja, det har han hållit på med ganska mycket, men det är absolut inte det som han främst gör. Nu håller han på mer och mer med dans. Jag tror nog kanske att han är på väg bort lite från cirkusen, han vill mer och mer till dansscenen.
Den produktion som ni jobbar med nu, vad heter den?
– Den går under arbetsnamnet Birds (come back to bones) och är den andra delen i ”projekt I 19” för att det startade på hinderbanan på I19 i Boden. Det är en symbol för att vi båda tycker om att jobba tungt fysiskt.
Du menar den militära hinderbanan? Repstegar och åla i sand och sånt?
– Precis. Jag var där och spelade en föreställning på Havremagasinet och Fabian kom och tittade. Jag skulle värma upp och vi värmde upp i hinderbanan. Då sa vi: Ska vi inte dra igång ett projekt och göra en föreställning?
När blir dans akrobatik? När prinsen lyfter henne i Svansjön, är det akrobatik eller är det fortfarande dans?
– Det blir så påtagligt om man har ett redskap, då blir det cirkus. Nu gör vi lite mera uttalat: Vi gör en duett och ska undersöka de olika formerna. Inom cirkusen kan man ta parakrobatik, inom den klassiska dansen kallas det pas-de-deux och inom den moderna dansen för en duett.
– I baletten finns olika klassiska lyft med olika könsroller där mannen lyfter och kvinnan gör det dekorativa arbetet... Det finns fysiska orsaker till att mannen lyfter, men varför gör mannen inte något dekorativt arbete? I och för sig gör han väl det i baletten, men absolut inte på samma sätt som kvinnan, det skiljer sig jättemycket åt.
Du pratar om balett och du pratar om dans, vad är skillnaden?
– Jag borde säga ”modern dans”.
Men det skiljer i alla fall, det finns en gräns mellan dessa båda?
– Det beror jättemycket på vem man pratar med, framför allt om man pratar med någon som kommer från det klassiska hållet där det finns en väldigt tydlig gräns. Hu, det är jättekänsligt! Så är det väl med allt som rör gamla traditioner. Jättekänsligt! Att det på operan i Stockholm, balettens högborg i Sverige, ska komma in ett modernt stycke där det inte dansas på tå, där man rullar runt på golvet och där man har en helt annan typ av koncept, det ses som övergrepp på en konstform vilket jag inte alls tycker att det är.
Man kan inte för enkelhetens skull säga att i balett har man tåspetsskor och i modern dans har man...
– Jo, det kan man göra, men baletten har jättemånga komponenter, ett utpräglat rörelse- och formspråk, man har tåskor vilket man inom den moderna dansen inte alls behöver ha. Men den moderna dansen idag är otroligt bred och frågan om när dans blir akrobatik, den... Dansen ÄR akrobatisk.
Att danskonsten förändras, är det inte på något sätt en oundviklig utveckling? Östersund SK, fotbollslaget som spelar cup i Europa, spelarna har dansat. Och det känns väl nästan lite hoppfullt, att man kan utnyttja den här konstformen för att få oväntade resultat?
– Jag vet inte alls exakt vad dom gjorde.
Jag tror att det har kallats balett.
– Dans höll de säkert på med, i generell bemärkelse.
– Det Luleåborna ser är att professionell dans är så upphöjt, så speciellt, så smalt och så svårt att det går inte att jobba med i Luleå. Men varför ska man inte kunna göra det? Det är bara att skapa förutsättningarna så går det jättebra.
– I Luleå finns dans som hobbyverksamhet men det finns inga förutsättningar för att jobba med professionell dans. Det finns inga lokaler för repetition, det finns ingen scen. De scener som finns är antingen inte tekniskt rustade i form av golv eller ljus eller rymd eller värme. Framför allt spelas det varje kväll på scenerna. Det spelas på Norrbottensteatern, det spelas i Kulturens hus.
Men ändå finns också personligheter, förebilder, inom dans i Luleå. Jag tänker på alla ledare och lärare inom Luleå bugg och swing och Exiled dance crew, Rose-Marie Thessén, Ruben Marques, Mats Lindström som blev solist på Operan, Anna Vnuk... Varför har inte de gjort mera avtryck?
– Det är människor som har gjort och gör jättemycket avtryck. Satsningen som nu görs är en frukt även av deras arbete. Men några av dem du nämner är inte i Luleå, andra arbetar inte scenkonstnärligt med dans.
– De danslärare som finns här är jätteviktiga. Det är de som gör att det överhuvud taget finns några dansare som kommer härifrån. Men frågan om vad som är professionell dans har blåsts upp så mycket att det är den frågan som har satt stopp för att Dansens hus.
– För mig är det helt befängt att det har tagit så stor plats i den här processen. Det är väl klart att vi inte ska bygga ett Dansens hus, en scenkonstnärlig verksamhet, för en pedagogisk verksamhet.
Vi måste prata om branden i Tyskmagasinen i midsommarhelgen 2016. Sorgesamt och gräsligt och allt det, men kom det något gott ur det? Vad var det i så fall?
– När det hände, var det väl gott i den bemärkelsen att det blev jättemycket publicitet. Det var jättemånga som inte hade en aning om att dansen fanns där ute. Jag tror att vi fick mycket mer publik tack vare det.
– Det här med branden var så bisarrt! Vi, jag och min sambo Per Sundberg, hade gjort klar en hel föreställning och skulle gå på semester och sedan börja jobba igen den 3 augusti. Så brann Tyskmagasinen ner!
– Hela föreställningen byggde på att vi skulle göra entré genom hela magasinet, vi skulle röra oss in och ut, publiken skulle till slut komma in. Att det brann påverkade föreställningen jättemycket. Kanske till det bättre, det är svårt att veta. Det blev väldigt bra i slutändan.
Hör du till dem som vill att de ska byggas upp igen? Bli ett Dansens hus?
– Jag hör till dem som vill att det ska byggas upp och bli ett Mångfaldens magasin, en kreativ och mångkulturell mötesplats.
– Men absolut, ett Dansens hus skulle det också kunna bli. Men det ligger lite för ensamt därute.
– Sedan får man absolut inte använda begreppet Dansens hus. Det kanske man kan använda om tio år. Än så länge är det alldeles för känsligt.
Men vad kallar du det du vill ha, en dansscen?
– Ja, vad kallar jag det? Lokaler. Lokaler för dans. Golv. Eller en dansscen.
– Men i min vision är det en repetitionslokal som är rustad som en scen och en till identisk, alltså en black box och en white box. Det ska finnas två lokaler så att man kan spela och repetera två olika grejer samtidigt.
– Men nu ska Dansresidenset, ("Artist in residens”) där externa dansartister ska kunna utnyttja lokaler och göra tillfälliga produktioner, sjösättas och kommunen söker lokaler.
Det ryktas om lokaler som erbjudits kommunen.
– Jag hoppas verkligen att vi blir involverade i processen, men jag vet ännu inte vad det handlar om för lokaler.
Är du förväntansfull inför "Artist i residens"-satsningen?
– Det är jag som ska sjösätta det så jag förväntar mig att det ska bli bra. Vi får se hur det blir. Men jag hoppas att förutsättningarna ska bli att man har en lokal att repetera i, man ska ha en scen att ha premiär på och man ska ha projektmedel.
– Det är jätteviktigt för dansen nationellt att det finns fler parter som kan ge en arbetsplats och kan ge projektmedel. Jag tycker att det är så otroligt konstigt att det inte är någon nationell media som har hört av sig. Procentuellt när det gäller dans i hela Sverige, är det här en ganska viktig satsning.
Du ser det som en rikssatsning?
– Absolut
Häftigt.
– Absolut.