GUNNARSBYN
Tammam Rahme, 42, kommer från en by utanför staden Hama i mitten av Syrien. Han och hans familj, som består av föräldrar och elva syskon, bekänner sig till ismailismen som är en gren av shiaislam.
– Vi som tillhör den religionen är illa sedda. Det i kombination med att vi lever under press från både regeringen och från Islamiska staten, IS, gör livet väldigt svårt. Båda sidor vill få alla män att ta till vapen. Situationen i Syrien är kaotisk och jag ser ingen ljusning. Jag ser inte att att det någonsin kommer att ordna sig och bli fred och frihet i mitt hemland.
Han är ensamstående och har kommit till Sverige ensam. Efter en månads boende på flyktingförläggningen i Boden har han nu sitt tillfälliga hem i ett hus mittemot affären i Gunnarsbyn tillsammans med ytterligare ett 40-tal syranier.
– Vi har lärt känna varandra och är som en familj, säger han.
Han uttrycker stor glädje över att äntligen ha fått börja lära sig svenska språket.
– Vi studerar med ABF och skolan i Gunnarsbyn har gett oss extra lektioner. Det är vi väldigt tacksamma över.
Han visar oss en liten tekopp och och ett paket grönt syriskt te där vi sitter vid det minimala bordet i rummet som han delar med tre andra män – de sover i två våningssängar. Han beskriver sin teceremoni.
– Jag stiger upp vid sju på morgonen och slår på vattenkokaren. Sedan dricker jag kopp efter kopp med te och studerar svenska. Teet är viktigt och att lära sig språket är otroligt viktigt, säger han och visar sitt studiematerial.
Han har lärt sig en hel del ord och fraser. Han ger exempel: Hur mår du? Jag mår bra! Mamma. Pappa.
– Jag har kontakt med min familj över internet men de har elektricitet bara några timmar om dagen så det är inte så lätt. De frågar hur jag har det och jag säger att jag har det bra. Men de hör på min röst att jag inte är så lycklig. Det är bra att bo här i Gunnarsbyn. Människorna är väldigt snälla och hjälper oss men det kan ta ett år att få asylbesked. Vi skulle vilja jobba med något, göra en insats för Sverige, men vi får inte göra det, säger han.
Tammam beskriver resan från Syrien till Sverige. Den var mycket mödosam och han och hans ressällskap fastnade i Turkiet i fem-sex månader. Senare blev de lurade att betala en massa pengar för en transport från Grekland till Italien som aldrig kom. Den båt som till slut skulle transportera dem vände efter fyra-fem dygn på ett stormigt hav. Väl tillbaka blev de gripna av grekisk polis.
– Jag fick be min familj att skicka mer pengar till mig och till slut kom vi till Italien och sedan vidare till Tyskland, Danmark och till slut Sverige. Sverige är ett tryggt och bra land men vi trodde inte att asylprocessen skulle ta så lång tid. Det är jobbigt att bara vänta, att inte ha något riktigt liv.
Han går i svenskundervisning halva dagarna fem dagar i veckan. Resten av tiden umgås han med de andra asylsökandena – två barnfamiljer och resten ensamstående. Han har också kontakt med svenskar, bland andra Jenny som arbetar med flyktingarna i Gunnarsbyn, Annette i andrahandsbutiken i byn och prästen Mogens.
– Jenny har jag varit hemma hos också. Det är bra. Jag vill lära mig så mycket som möjligt om svensk kultur. Annette är rolig och vi skojar mycket med varandra. Mogens är mycket engagerad i oss flyktingar och kommer till oss, säger han.
Hans mobil är ny. Den som han hade med sig från Syrien blev beslagtagen i Grekland och han har trots löfte om det inte fått tillbaka den.
– I den hade jag bilder på min familj. Fotografierna och alla minnen är borta! säger han.
Tammams högsta önskan är att få asyl i Sverige, kunna fullfölja sin utbildning till civilingenjör i mekanik och få ett jobb inom det området.
Han blir sorgsen när han hör om människor som demonstrerar mot flyktingmottagande och sätter upp stängsel för att stoppa flyktingar. Samtidigt kan han förstå dem också.
– Jag tycker att kontrollen av flyktingar skulle vara bättre. Det finns dåliga personer. När det inte sker någon kontroll kan följden bli att alla skuldbeläggs när något negativt händer, säger han.
Innan oroligheterna och kriget bröt ut i Syrien skulle Tammam aldrig ha trott att han en dag skulle fly från sitt land och sin familj.
– Vi är ju inte turister, säger han.