Specialarbete - då gick de i kloster

Elin Ivarsson och Moa Larsson går samhällsprogrammet med samhällsinriktning på Furuhedsskolan i Kalix. De är varandras bästa vänner och när de skulle göra specialarbete var det närmast självklart att de skulle göra det tillsammans. Båda är intresserade av religion, livsåskådning och psykologi och bestämde sig för att skriva om hur det kommer sig att människor gör de livsval som de gör.
- Vi åkte till nunnorna för att ta reda på deras extrema livsval - att ge sitt liv åt Gud och skjuta undan allt annat som känns jätteviktigt för oss andra, säger Moa Larsson.
Vanliga kvinnor
Hon och Elin Ivarsson hade många fördomar om nunnor i bagaget när de "gick i kloster" - egna och andras.
- Många tror att nunnor är hjärntvättade religiösa fanatiker eller människor som misslyckats i det vanliga livet och sett klostret som sista utvägen, säger Elin Ivarsson.
Det visade sig snabbt att birgittasystrarna var alldeles vanliga kvinnor bortsett från att det andliga går före allt världsligt för dem.
- De ser det inte som att de är inlåsta i kloster utan att de snarare låst ut oss andra.
- De är varma och naturliga. Vi fikade, samtalade, arbetade och bara fanns i varandras närhet utan att det kändes stelt eller nervöst, säger Moa Larsson.
Böner och sång
Förutom nunnornas speciella klädsel så märktes deras speciella sätt att leva mest i kyrkan under bönerna och sången.
- I kyrkan blir det en helomvändning från det uppsluppna och glada. Där är det kontakten med Gud som gäller, säger Moa Larsson.
Hon berättar om morgonens meditation.
- Varje dag börjar med 45 minuters meditation under tystnad i kyrkan. Sedan äter nunnorna frukost under tystnad i sitt privata kök. Där fick inte vi vara med.
Under dagen är det bön flera gånger.
Härligt lugn
Elin Ivarsson berättar om hur skönt det vara att sitta med i kyrkan, lyssna till nunnornas speciella sång och titta ut över Vättern.
- Det var härligt med lugnet i klostret. Men för den som har svårt att umgås med sig själv blir det säkert en utmaning, säger hon.
I klostret bodde sammanlagt 13 nunnor. De hade varit där olika länge. Tre var svenska kvinnor. De flesta kom från Tyskland. En var från Kenya.
- Gemensamt för de flesta var att de var katoliker sedan barnsben, säger Elin Ivarsson.
Lyckligt trosliv
Det finns tre personporträtt i tjejernas specialarbete - på Syster Monica, Syster Katarina och Syster Theresia. De har varit i kloster i 25, 3 respektive 57 år.
Syster Monica studerade historia och etnologi i Tyskland innan hon kom till Sverige för sitt speciella intresse för nordisk historia. Hon fick bo hos birgittasystrarna och blev kvar. Hon fascinerades av systrarna som hon tyckte var vanliga och normala samtidigt som de utstrålade ett lyckligt trosliv.
Syster Katarina kom till Örebro som läkare. Hon hamnade i en "upprörande situation" och insåg att något fattades i hennes liv. Hon beslutade sig för att pröva på klosterlivet och blev kvar.
Ingen ånger
Syster Monica påpekar att det inte är enbart upp till en själv att bli nunna utan att de nunnor som redan lever i klostret är med och avgör huruvida en person är lämplig för klosterlivet. Hon berättar att den enda negativa reaktionen som hon mötte kom från hennes mamma som var ledsen för att möjligheten att hålla kontakt skulle bli sämre.
Syster Monica hade drömt om att gifta sig och skaffa massor av barn men tycker att det liv hon nu lever är viktigare och att nunnelivet i sig är en form av gemenskap. Hon känner ingen ånger. Till hennes övriga intressen hör fotboll och hon beklagar att det är svårt för henne att följa favoritlaget Hammarby. Syster Katarina berättar att Bayern München är hennes och Syster Monicas gemensamma tyska favoritlag.
Gemenskapen bäst
Syster Theresia gick i kloster när hon var 20 år gammal. Det ansågs inte alltför konstigt eftersom hon kommer från en familj där religionen alltid har spelat en stor roll. Hon får frågan om hon någonsin har tvivlat under sina 57 år som nunna och svarar: Det finns tillfällen i livet då man frågar sig "Är detta allt?". Hon tror å andra sidan att alla människor ställer sig den frågan ibland.
Syster Theresia tycker att gemenskapen är det bästa och samtidigt det svåraste med att leva i kloster. Hon konstaterar: Att leva med tolv andra systrar kräver mycket tålamod, men det ger så mycket glädje tillbaka. Jag har haft ett rikt och underbart fint liv. Under min lediga tid sitter jag gärna och målar. Jag gillar också att läsa, förutom andlig litteratur läser jag biografier och fantasy som till exempel Sagan om ringen och Harry Potter.
- Det tar egentligen tio år att bli nunna, att träda in för evigt. Klädseln är olika beroende på hur långt i processen man har kommit. Det tar lång tid att få kronan. Abbedissan står högst i rang. Om man vill utträda sedan man avlagt sista löftet måste man ansöka om tillstånd hos påven, säger Elin Ivarsson.
Inre rikedom
Birgittasystrarna tar emot många gäster. Elin Ivarsson och Moa Larsson bodde i härbärget Mariagården.
- Nunnorna lever på bland annat ett gästhem och en butik där de säljer böcker, halsband och brudkronor som de själva knypplar, säger Moa Larsson.
Hon slogs av hur fritt det måste kännas att inte äga något.
- Fattigdomen blir som en rikedom. Nunnorna blir rika på annat, på något inre, säger Moa Larsson.
Berikat liv
Att bli nunna framstår inte längre som något avskräckande för henne och Elin Ivarsson. De är inte religiösa själva och skulle inte kunna tänka sig det för egen del. Men de tänker på birgittasystrarna med stor kärlek och respekt.
- Faktum är att alla människor har en viss "besatthet". Det kan handla om alltifrån sport till att gå i kloster. Tron på en högre makt är inte helt ologisk. Det enda vetenskapen kan göra för själsliga bekymmer är recept på medicin medan religionen erbjuder en trygg axel att luta sig mot när som helst och var som helst, säger Elin Ivarsson.
Hon och Moa Larsson är väldigt glada över att de valde det specialarbete som de gjorde.
- Att folk väljer olika sätt att leva sina liv är något att ta vara på, en möjlighet till utbyte och att lära sig något nytt. Det finns många sätt att bli lycklig. Vi har gjort ett bra specialarbete men också berikat våra liv genom att lära känna birgittasystrarna, säger Moa Larsson.