Charlott Rehnman, som än så länge är kyrkoherde i Norrfjärden och kontraktsprost för Piteå kontrakt, har just fyllt 50. Detta år när hon utsetts till domprost firar hon också 25 års-jubileum som präst.
Hon kommer från ett jordbrukarhem i Ale.
– Ett enkelt hem där tron var genomgripande praktiskt och socialt. Jag fick tidigt börja gå i gudstjänst och be och blev helt klart präglad. Mina föräldrar var bönder och hade ett stort socialt engagemang. Det fanns alltid plats för utsatta i vårt hem. Mamma satt i socialnämnden och var nämndeman. Hon är snart 85 år nu men verkar fortfarande diakonalt inom Svenska kyrkan.
Mamman övade sina barn i bön varje dag. Charlott fascinerades av tron och längtade till gudstjänsterna redan vid 8 - 9 års ålder.
– Jag blev gripen av bönen och upplevde väldigt påtagligt Guds närvaro. Det blev konkret för mig att Gud hjälper och tröstar. Jag fick en väldig inre trygghet.
Blev helt döv
Charlott blev under sina första år i livet gravt hörselskadad. Som sjuåring fick hon byta skola och börja i en speciell hörselklass. Det innebar att hon var tvungen att flytta hemifrån.
– Det innebar många rädslor och jag minns hur jag grinade. Men någonstans kände jag tydligt att Gud var med mig och jag bad att jag någon gång skulle få tillbaka hörseln fast jag visste att det var en utopi.
Tack vare ny teknik och nya hjälpmedel inom hörselvården kunde hon så småningom återvända till sin ursprungliga skolklass och fortsätta livet bland hörande. Hörseln försämrades emellertid med tiden och för ett antal år sedan blev hon helt döv.
– Jag var kyrkoherde när jag blev döv. Tack vare implantat i båda öronen fick jag tillbaka en stor del av hörseln. Det känns som ett under.
Under studierna till präst dömde läkare ut hennes chanser att utöva yrket. De såg att hon skulle komma att förlora hörseln helt och hållet och rekommenderade databranschen eller något annat ickesocialt arbete.
Fick ettn stort stöd
Andra gav henne sitt fulla stöd och uppmuntrade henne att bli präst.
– Biskop Gunnar Weman och Börje Johansson som var stiftsadjunkt för oss studenter gav mig ett väldigt stöd. Kanske kände de igen sig i mig. Det är många som har utmaningar i livet.
Som domprost ska Charlott Rehnman dels fungera som ”kyrkoherde” för domkyrkoförsamlingen och dels arbeta för stiftet. Hon blir vice ordförande i domkapitlet som utövar tillsyn över församlingarna och vigningstjänsten i stiftet.
– Domkyrkoförsamlingen är en stor församling att ta sig an. Jag ska inspirera och leda arbetet – ange riktningen, uppmuntra, korrigera och vara ansiktet utåt. Evangeliet, det glada budskapet om frälsning och förlåtelse, som är kyrkans grunddrag vill jag värna om.
– När det gäller domkapitlet så har jag haft förtroendet att vara domprostens och biskopens ersättare i fyra år redan. Jag har fått en inblick i det arbetet.
Ska inspirera och leda
Charlott Rehnman slår fast att kyrkan ska vara tjänande och att det ska ta sig uttryck i mötet med människor. Särskilt de mest utsatta ska bli sedda.
– Alla är utsatta men det finns de som är speciellt utsatta. Jesus var en förebild i att se, känna medlidande för och hjälpa de som hade det svårast.
Hon sätter likhetstecken mellan mission och kommunikation.
– Kyrkan ska bäras av allvar och glädje. Vi måste nå varandra på djupet. Vi måste ta varandra på allvar utan att det blir tråkigt och pratigt. Det får inte bli en massa ord bara. Orden måste omsättas i handling. När människor får hjälp och upprättelse så finner de tron och får kontakt med Gud.
Charlott Rehnman påpekar att Svenska kyrkan är den största medlemsrörelsen i Sverige och att hela folket kommer i kontakt med kyrkan genom hela livet.
– Vi har dop, vigsel, begravning och arbetar i skolor och på sjukhus. Präster möter sörjande. Diakoner stöttar missbrukare... Även agnostiker och ateister berörs av kyrkan.
Vad inom kyrkan tycker hon då behöver korrigeras – det som hon angav som en av domprostens uppgifter?
– Just nu tänker jag på den förestående skolavslutningen. Det finns så många skolungdomar som lever i utanförskap. Många har drabbats av mobbning. Jag tror att kyrkan både med sina medlemmar och medarbetare kan bli mer synlig där. Vi kan bli mer närvarande i ungdomars liv.
Det finns motstånd
Charlott Rehnman blir den första kvinnliga domprosten i Luleå stift. Kommer det att göra någon skillnad?
– I så fall beror det väl mer på min person än på att jag är kvinna, säger hon.
Hon har genom åren som präst mött en del motstånd från människor som är emot kvinnliga präster, men ”det har inte varit så farligt” som hon säger.
– Personligen har jag känt mig respekterad och haft ett stort stöd också bland grupper som inte accepterat mig som präst men som kristen människa. Det sist nämnda tycker jag är viktigast. Som präst kan jag däremot uppleva att det inte alltid fungerar med alla människor, men jag tror inte att det har att göra med att jag är kvinna.
Charlott Rehnman berättar att hon och hennes kvinnliga studiekamrater kunde bli ganska ifrågasatta under präststudierna och att hon trodde att hon skulle få vara med om mer obehagligheter än vad sedan blev fallet.
– Men om någon 1988 när jag började arbeta som präst skulle ha sagt att vi en dag skulle ha en kvinnlig biskop i Sverige så skulle jag inte ha trott på det. När Christina Odenberg 1997 skulle vigas till biskop åkte jag till Uppsala för att med egna ögon se det.
Hon tycker att kvinnoprästfrågan nu har hamnat i periferin, att den inte är så aktuell längre.
– Det finns kvinnoprästmotstånd i stiftet men det är inte så påtagligt eller synligt. Kvinnor som är kyrkoherdar har uttryckt att det är särskilt svårt i Luleå stift. Vi har arbetat med det men det kan vara svårt att komma åt. Vissa har svårt med kvinnor i chefspositioner överhuvudtaget. Jag är glad över att det finns så gedigna chefsutbildningar för kyrkoherdar, de är bra för kvinnor och män, säger Charlott Rehnman.