Vi möter Julia Gedlund, 96 år, i hennes lägenhet på Ågårdens äldreboende i Boden. Hit flyttade hon så sent som i augusti i år från Sattajärvi där hon levt hela sitt verksamma liv.
– Hälsan har blivit sämre. Jag har fått så dålig syn och yrsel. Eftersom jag har två söner boende i Sävast och en dotter i Luleå så flyttade jag hit, säger hon.
Intellektet är glasklart och hon minns allt som hänt under hennes nästan hundraåriga levnad.
Som elvaåring valde hon bland namnen på dem i Lyckoslanten som ville ha brevvänner. Hon föll för namnet Birgit Blad.
– Det lät så tilltalande. Jag skrev till henne och hon svarade meddetsamma och skickade ett litet foto där hon satt med en kattunge i famnen. Vi fann varandra direkt och har sedan aldrig brutit kontakten.Våra brev har handlat om det som hänt i våra liv. Först om livet som barn, sedan tonårslivet och så våra vuxenliv.
– När jag skulle gifta mig skrev jag till Birgit och frågade om hon kunde köpa en brudklänning åt mig. Det ville hon. Jag skickade pengar. Det blev en fin, nätt klänning som kostade omkring 50 kronor, säger Julia.
Birgit Blad gifte sig också och Julia berättar att breven blev mycket rikare på innehåll när de båda hade ingått äktenskap. Det började hända mycket mer än tidigare. Julia fick fem barn och Birgit fick två. Bredvid familjebildningen yrkesarbetade de.
– Jag arbetade utanför hemmet hela tiden, som skolvaktmästare, i telefonväxel och sedan hade jag först hand om en Konsum-filial och senare drev jag egen livsmedelsbutik. Birgit jobbade också i affär. Vi skrev om vad vi gjorde, om besök som vi hade haft, om någon hade varit sjuk och om det som hände i Sattajärvi och i Göteborg.
1952 träffades Julia och Birgit för första gången. Då var de 34 respektive 33 år gamla.
– Jag skulle till ön Gullholmen på husmoderssemester och vi träffades på järnvägsstationen i Göteborg. Vi hade inte kommit överens om några kännemärken men jag kände snabbt igen Birgit som hade kommit för att möta mig med sin moster. Det blev ett hjärtligt möte. Birgit tog med mig hem. Göteborgare är så goa och trevliga, och de har så härlig dialekt. Birgit tycker att jag också har härlig dialekt.
Julia och Birgit har träffats sammanlagt sex gånger genom åren – tre gånger i Göteborg och tre gånger i Tornedalen. Förutom vid den första träffen har deras respektive män varit med.
– Birgits man Bertil är otroligt trevlig och jag och min man Ragnar har haft så god kontakt med dem båda. Senaste gången när de kom på besök åkte vi till Kengis. Birgit och Bertil ville prova på forsränning men det var så många andra som hade bokat sig för det att det var omöjligt. Vi tog bilder med dem sittande i en forsbåt i alla fall. Vi var också till vår stuga i Jarhois och där sjöng Bertil "Land du välsigande" med sin väldiga röst. Det ekade så fint, minns Julia.
Hon konstaterar att Birgit och hon är beroende av varandra.
– Jag pratar mer med Birgit än mina systrar. Vi har delat allt som hänt med varandra. Birgit har inga syskon. Jag gruvar mig för att hon ska lämna det här livet före mig. Min make har redan dött och det är en obeskrivlig sorg. Jag hade aldrig trott att han som var så frisk och stark skulle falla ifrån först. Men han bröt benet och sedan blev det som det blev.
Birgit har sin man kvar i livet. Han ska fylla 99 år. Paret bor i ett äldreboende i Göteborg.
– Vi ringer till varandra minst en gång i veckan. Sedan min syn blev så dålig håller vi kontakten så istället för att skriva brev, säger Julia.
Hon känner sig ganska ensam på Ågården. Många som bor där är sjukare och har svårt att prata. Julia har inte lärt känna någon speciellt bra.
– Jag har alltid varit mycket social och kan och vill prata med vem som helst. Men det går trögt.
Julia saknar utevistelse men på grund av sin yrsel måste hon ha någon med sig om hon ska ut och det är inte så lätt att ordna.
– Barnen brukar ta ut mig ibland. Jag har varit väldigt sportig tidigare och cyklat långa sträckor, säger hon och berättar om hur hon som ung cyklade från Sattajärvi till Haparanda och Torneå.
– Vi var två unga kvinnor som permanentade håret hos en frisörska på finska sidan.
Samtalen med Birgit utgör en guldkant i Julias liv.
– Om hon inte hör av sig som hon brukar så blir jag orolig att något har hänt henne. Det är många av mina vänner som har fallit ifrån. Birgit och jag är mer än vänner, säger hon och ser glad och vemodig ut på en och samma gång.