Arbete har förgyllt deras liv

Ivar Ersson, 90, ligger och vilar sig när vi kommer. Vilma, 84, sitter vid köksbordet. Hon berättar att maken haft en lång frisk period men mått dåligt de senaste dagarna. När hon går och berättar att det kommit besök så sitter Ivar emellertid snart med i köket och berättar om sitt och Vilmas långa liv tillsammans - med en glimt i ögat. Ibland sviker hans minne. Men Vilma minns. Hon är piggheten själv förutom att synen blivit dålig. Det är hennes stora sorg.
- Det är som en dimma för mina ögon. De opererade mig men det blev inte alls bra. Vi skulle klara oss själva om jag såg bra. Nu har vi hemsamarit tre gånger om dagen. Vi får frukosten lagad, sedan tittar någon till oss mitt på dagen och på kvällen kommer en och ger Ivar hans medicin.
- Tänk förr i tiden kom det ingen hem och lagade frukost, säger Vilma leende.
- Men jag trivdes som bäst när man hade arbete hela tiden. Det var roligt och då gick tiden fort, säger Vilma.
Hennes huvudsakliga uppgift har varit att ta hand om nio barn och ett jordbruk med upp till 18 mjölkkor.
Ivar har också slitit hårt med jordbruket och i skogs- och byggnadsarbete.
- Det var bara skog här när vi började. Det var hårt arbete att förvandla den till odlingsjord, säger Vilma.
- Han var inkallad i Värmland. Han var också med vid norska gränsen när tyskar försökte ta sig till Sverige, säger hon.
Hon minns krigsårens oro men också danserna i Övertorneå.
- Dit åkte vi. I dansen glömde man kriget, säger Ivar.

Köpet av dragspelet var verkligen en investering. Pengar var en bristvara. Vilma berättar också om det:
- Jag fick till exempel lappa lakanen så mycket att jag till slut skämdes att ligga på dem själv, säger hon.
När barnbidraget kom blev det en liten lättnad. Det var när makarna hade hunnit få tre barn.
Tvättmaskinen blev en stor arbetsmässig lättnad när den kom.
- Gunnar blev imponerad av en väldigt stor gurka i vårt växthus och frågade efter ursprunget. Då kunde jag berätta att vi hade köpt plantan hos honom, säger Ivar och skrattar gott.
- Han har nog skjutit fyra älgar, säger Vilma.
Ivar tror att antalet är större och minns kon och kalven som han skjöt under sin allra sista jakt. Den största älgen som han har skjutit var en tolvtaggare.
Älgköttet har varit ett välkommet tillskott i mathållningen liksom fisken i Ruokojärvi-sjön och bären i skogen.
- Nog är det gott med kaffe, säger Ivar och dricker med andakt.
Wienerbröden är bakade av en av döttrarna i huset. Vilma kan inte baka sedan synen blivit så dålig.
- Men hon har varit bra på att baka hördu, försäkrar Ivar.
Vilma berömmer barnen som kommer hem och hjälper till nu.
- Alla har blivit flitiga och det är roligt, säger hon.
Ett av de nio barnen dog för sex år sedan, 49 år gammal.
- Hon var på orientering och dog på fläcken av en bristning i hjärnan. Den sorgen går aldrig över. Hon efterlämnade en pojke, säger Vilma.
Hon och Ivar gläds åt 18 barnbarn och lika många barnbarnsbarn.
- Och det är ytterligare två små på väg, säger hon.
- Ja, fast inte för oss, säger Ivar pillemariskt.
Humorn har varit viktig i deras strävsamma liv. Den har lättat upp.
- Vi är sex personer som bor i byn nu. När Jan-Olas son kommer hem från skolan så är vi sju. Det är en stor trygghet för oss att ha vår son och svärdotter här. De hjälper oss med alla papper och tittar till oss varje dag, säger Vilma Ersson.
Ivar Ersson nickar instämmande: Utan dem skulle vi inte kunna bo kvar.