Vill vi ha det så i Svenska kyrkan?

När jag någon gång får för mig att gå på gudstjänst så kollar jag vem som är präst. Om det är en kvinnoprästmotståndare så stannar jag hemma eller kollar upp någon annan kyrka. Jag kan inte med att gå och lyssna till människor som inte erkänner allas lika värde. Kvinnoprästmotståndarna utsätter de kvinnliga prästerna för oerhörda kränkningar, de utsätter kvinnor överhuvudtaget - naturligtvis inklusive de kvinnliga församlingsborna - för en stor kränkning genom sina ställningstaganden.
Dessa män som anser att kvinnor är mindre värda har ju också fruar, döttrar, systrar och mödrar. Jag undrar vad de tycker om dessa makars, fäders, bröders och söners inställning.
Att dessa präster tillåts vägra samarbeta med kvinnliga präster, att man löser det genom som Boel Paulin säger "att vi inte sätts i samma arbetsuppgifter" är för mig fullständigt obegripligt. På vilken annan arbetsplats är det okej att vägra samarbeta med någon på grund av kön - eller av någon annan anledning för den delen?
Vill vi som fortfarande tillhör Svenska kyrkan ha det på det viset? Knappast!
Hur roligt är det att döpa små flickor i en organisation i vilken flickor/kvinnor mobbas? Hur roligt är det för flickor att konfirmeras av kvinnoprästmotståndare?
När jag tittar på brudkorten i länstidningarna och bildtexten innehåller namnet på den vigande prästen så noterar jag ofta "okej, de vigdes av en kvinnoprästmotståndare".
Det gläder mig att många tänker som jag. Både Hans Stiglund och Boel Paulin berättar att människor ofta frågar efter de kvinnliga prästerna för olika förrättningar. Boel Paulin berättar att många speciellt säger till om att de abslout inte vill ha en kvinnoprästmotståndare.
I jubileumsskriften "Äntligen stod hon i predikstolen!" berättar bland andra prästen Lisa Tegby om sina upplevelser. Här ett litet stycke:
"Vid ett kontraktkonvent i Ume kontrakt vintern 1996 hade jag som ansvarig kontraktprost ombetts att vara assistent vid den inledande nattvardsgudstjänsten. En manlig kollega i församlingen där vi höll till ledde gudstjänsten. Innan den började steg en annan präst i värdförsamlingen fram och hälsade välkommen. Han avslutade sin hälsning med att säga att han var mycket upprörd över att jag skulle vara assistent: det var mot hans vilja och jag borde ha avstått från att ta på mig den uppgiften. Sedan gick han med bestämda steg kyrkgången ner och lämnade kyrkan, och gudstjänsten började. Jag blev förvånad, och kanske var det min naivitet som sedan mest fick mig att le invärtes. Det hela var i mina ögon så absurt och så ynkligt att jag blev full i skratt. Men jag såg ju hur mina yngre kvinnliga kollegor i kyrkan blev rasande."