Då var det stor tragik, men när tidens tand fått verka är det lätt att dra på smilbanden åt händelsen. Hela skolan skulle skida till Hattberget. Choklad å smörgås fanns i ränseln. Vi ställde upp oss två och två i lång rad. Min hetlevrade kompis Kjell kom i bråk med jämnåriga Stina. När argumenten tröt stötte han staven i hennes skida så den sprack.
– Det här ska magistern få se, ropade Stina å spände av skidan och sprang till lärarrummet.
Efter en stund kom hon ut, en viss skadeglädje kunde skymtas.
– Magistern vill att du kommer, sa hon.
Kjell lommade in med sänkt huvud. Skolans överhuvud var rätt våldsbenägen av sig.
– Har du spräckt Stinas skida, sa han med myndig röst.
Kjell såg i golvet en lång stund och beslöt efter betänketid att försöka med en nödlögn.
– Hon spräckte min, sa han med låg röst.
– Få se den då fick han till svar.
Han kom ut, hans uppsyn var inte av det muntra slaget. Han stod länge och såg på sina nya fina Splitkein som han fått i julklapp. Varpå han höjde staven.
Om Stina och Kjell följde med till Hattberget finns inte i minnet.
Vid hemkomsten från skidfärden fick vi ”hetvägg”. Semla och varm mjölk, det luktade svett och fuktigt ylle. Godare än här har det aldrig blivit.