När Sture Karlsson, idag 71 år, kom till skolan en dag när han gick i förstaklass så möttes han av tre främlingar med mätinstrument och en stor, mystisk låda. Han och hans fyra klasskompisar frågade sin lärarinna vilka människorna var och vad de ville men fick bara svaret att det bara var något skolan behövde.
Ingen av de fem pojkarna hade någon aning vad som skulle hända när Stures klasskompis Sven blev inkallad i rummet till där främlingarna fanns.
– Vi var väldigt nyfikna vad som hände där inne så min klasskompis Tore smög runt hörnet till fönstret och kikade in. Han kom tillbaks och sa att de skruvade in skruvar i skallen på Sven så vi blev livrädda, berättar Sture Karlsson.
Medan Sven fortfarande var inne i rummet blev Sture tillsagd att göra sig redo och klä av sig i bar överkropp. När han höll på att klä av sig kom Sven ut ur dörren.
– Jag kollade direkt om det blödde i skallen på honom, men såg bara lätta skrapsår. Jag var verkligen helt skräckslagen, säger han.
När Sture går i i rummet möts han av en av främlingarna som sätter sig på huk framför honom. Han minns att den blonda kvinnan snällt frågade vad han hette, och han svarade artigt. Efter att de skrivit ner Stures ögon- och hårfärg så tog de fram olika mätinstrument.
– De tog ett skjutmått över skallen och sedan något annat mått som sattes vid öronen och lyftes upp längs skallen, jag har rätt stor skalle så det gjorde ont kommer jag ihåg.
Efter måtten var tagna skulle Sture Karlsson fotograferas, men Sture visste inte vad en kamera var och den stora lådan på tre ben var skrämmande.
– De sa åt mig att kolla in i hålet och jag tänkte bara ”nu blir jag lynchad”, så det var en riktig lättnad när jag äntligen fick gå.
Varken barnen eller deras föräldrar fick något svar varför mätningen av förstaklassarna i Mertajärvi hände. Men när statens rasbiologiska mätningar av samerna uppmärksammades förstod tornedalingarna att de också utsatts.
– Det var nedvärderande när man insåg det, säger Sture Karlsson.
– Många som var med om det som hände oss tornedalingar har börjat trilla av pinnen och ville aldrig prata med någon om det. Men jag tycker att allt ska komma ut, det här är inte min skam utan en del i samhällets historia.