På NSD:s ledarsida 5 december konstaterade jag att det är fullkomligt orimligt att rikta en misstroendeförklaring mot nya arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S).
Sedan sin första arbetsdag har hon varit totalt fokuserad på att lösa problemen vid Arbetsförmedlingen och att stärka insatserna för de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden. 28 november gav hon även besked om att regeringen i det kommande regleringsbrevet ska ge myndigheten i uppdrag att säkerställa en lokal närvaro i hela landet.
Under måndagen gav dessutom Nordmark och Januaripartierna besked om hur de vill gå vidare med reformeringen av Arbetsförmedlingen.
• Tidsplanen för omgörningen förtydligas och justeras. Reformen skjuts fram ett år. Det ger mer tid för att kvalitetssäkra reformen som ska ske etapp för etapp.
• Förändringen av Arbetsförmedlingen ska inte vila på LOV (Lagen om valfrihet).
"Det är den eller de upphandlingsformer som är mest ändamålsenlig för respektive tjänst som ska användas, utifrån bland annat de arbetssökandes behov, möjligheterna att åstadkomma en effektivare matchning, tjänstens syfte samt regionala och lokala förutsättningar", underströk Nordmark vid måndagens presskonferens.
Det visar att Nordmark, regeringen och samarbetspartierna ödmjukt lyssnar på den kritik som finns och inte ägnar sig åt någon "kaosprivatisering". Alla förändringar ska ske i ordnade former.
Som Nordmark framhöll vid pressträffen råder emellertid ingen tvekan om att Arbetsförmedlingen behöver reformeras, vilket är en helt riktig ambition. Allt vid myndigheten är inte bra.
2018 gjorde Arbetsförmedlingen själv en undersökning om hur den uppfattas hos allmänheten, arbetslösa och arbetsgivare.
Nästan varannan tillfrågad uppfattar Arbetsförmedlingen som ”ineffektiv”, ”långsam” och ”stelbent”. Andra starka omdömen var "omodern", "fantasilös" och "inkompetent". Bara var fjärde arbetssökande anser att de haft stor nytta av Arbetsförmedlingen när de sökt jobb.
Vidare konstaterade en statlig utredning 2018 att effekterna av en del arbetsmarknadssatsningar varit svaga, att matchningen försämrats samt att myndigheten brister i rättssäkerhet och regelefterlevnad.
Det går att kräva mer än så med tanke på de stora belopp som varje år pumpas in i arbetsmarknadspolitiken via utgiftsområde 14 i statsbudgeten.
Det behövs helt enkelt mer pang för arbetsmarknadspengarna – icke minst för de grupper som befinner sig allra längst bort från arbetsmarknaden.