Jag fick en ordentlig klump i magen. Där stod jag med händerna på var sin sida om ett ålderdomligt instrument och väntade på klartecken. På signalen som skulle tala om att jag inte hade blivit radioaktiv och att jag kunde lämna säkerhetszonen. Men apparaten förblev tyst och grinden öppnades inte.
Efter några sekunder kallade guiden på min uppmärksamhet. Han muttrade något på ukrainska och tittade på mig med en blick som sade ungefär "men kom igen, då". Det behövdes tydligen ingen signal. Jag var fri att gå och det gjorde mig mer lättad än någonsin.
Dagen i Tjernobyl hade varit en resa i en känslomässig hiss. Det var obehagligt att inte veta hur mycket den radioaktiva strålningen påverkade, men för mig som i många år varit intresserad av katastrofen, dess efterverkningar och inte minst av det sovjetiska samhället var det fängslande att få se området i verkligheten. Stundtals var det svårt att inte bli illa berörd av den enorma tragedi som blev så tydlig när jag promenerade på det förvildade torget i centrala Pripjat och besökte skolor, simhallar och dansställen som stått övergivna sedan 1986.
När det exploderade i reaktor fyra natten till den 26 april kunde människorna i de grå och fyrkantiga flervåningshusen i Pripjat inte ana vidden av katastrofen. Hade den kommunistiska regimen hållit fast vid sin ursprungsplan kanske de aldrig hade fått veta alls.
Händelseförloppet skildras på ett utmärkt sätt i HBO:s "Chernobyl". Serien har blivit en succé, till stor del för att den är så mycket mer än bara en spännande dramaserie. Den är folkbildande och når dessutom lätt ut till unga människor, som är vana vid att streama via HBO eller Netflix. "Chernobyl" svarar också mot den stora nyfikenhet som lär finnas hos många efter att katastrofen till en början var höljd i dunkel. Och trots att det gått mer än tre decennier sedan explosionen lyckas serieskaparna fånga två aktuella ämnen: energiförsörjning och demokrati.
Tjernobyl präglade den svenska kärnkraftsdebatten 1986 och gör det i viss mån fortfarande. Men än mer tidsenligt är Sovjetregimens försök att mörka katastrofen och välja sin egen sanning.
I dag har världen betydligt färre kommunistdiktaturer än på 80-talet, men de senaste åren har det blivit allt mer populärt bland makthavare att ignorera vetenskap, försöka undergräva medier och utgå från sina egna "alternativa fakta". Fenomenet syns i USA, Ryssland och Sverige – för att göra ett axplock.
Min rädsla för att tvingas övernatta i Tjernobyl visade sig vara betydligt överdriven och känslan rann snabbt av mig efter att jag passerat kontrollen, satt mig i minibussen och börjat resan tillbaka till Kiev. Men oron för ett samhälle där makthavare ignorerar och förvrider fakta kommer jag aldrig att bli av med.