Jägarna tar striden mot talibanerna

Dörren till baracken där skyttekompaniets ledning håller till verkar alltid till synes ordentligt stängd och besökare förväntas knacka och invänta svar. Svarta sopsäckar hindrar solens heta strålar och nyfikna blickar att nå hit in.
Vi befinner oss på militärbasen Camp Northern Lights.
På en hyllställning i plåt ligger stora ihoprullade detaljerade militärkartor och en vit dynamolapp med orden "Väst om Mes" pryder hyllkanten. Det var i det området, väster Mazar-e Sharif, som den 22-årige svenska soldaten Kenneth Wallin sprängdes till döds när hans pansarterrängbil körde på en vägbomb. Det var den 16 oktober. Hans fordon skulle ge understöd till en stridsvagn som blev beskjuten av ett 20-tal "motståndsmän" som anföll från hustak och motorcyklar i en by.
Kenneth Wallin ingick i skyttekompaniet på FS 19, den nuvarande utlandsstyrkan som kom ner i maj och åker hem i december. Han var en del av den tuffa strategin som, enligt dem själva, går ut på att inte vika ner sig för talibanerna.

Den har lett till fler strider. Fredsuppdraget i Afghanistan har blivit farligare för de svenska soldaterna.
- Vi är beredda att ta alla risker för att det ska bli bättre, säger skyttekompaniets chef major Mathias Holmqvist.
Han ställer fram ett ovalt fat med stora amerikanska chokladmuffins på bordet. Plutonchefen Jonas Brobakken serverar kaffe ur en ståltermos. De är jägarsoldater och drillade på den mytomspunna jägarbataljonen I 19 (före detta K 4) i Arvidsjaur. Det är kanske den mest krävande utbildningen som försvaret kan erbjuda.

Den kräver inte bara en vältränad kropp utan också en topphög motivation och en stark övertygelse om att aldrig ge upp. Ett jägarförband ska kunna röra sig, med eller utan fordon, i små grupper och över stora ytor.
På övningsfältet i Järvliden utanför Arvidsjaur utsätts de blivande jägarsoldaterna för extrem träning och utmaningar i berg, på vidsträckta myrmarker och i tät skog. Långtifrån alla som börjar utbildningen slutför den. Fyra av sex plutoner på skyttekompaniet i Mazar-e Sharif i norra Afghanistan är utbildade i Arvidsjaur. De andra två plutonerna är från Boden och Finland. Varje pluton består av cirka 30 man och leds av en plutonchef.

Med jämna mellanrum lämnar 27-årige löjtnanten Jonas Brobakken tryggheten och den svenska bekvämligheten bakom Camp Northern Lights höga cementmurar och beger sig ut i den afghanska verkligheten. Han ligger ute i fält med sin grupp i flera dagar. Han övernattar i bergen och råkar även i strid mot "insurgenterna" som talibaner, kriminella, upprorsmän, motståndare och andra fiender här kallas för på militärspråk.
- Det är påfrestande att vara där ute. Man måste veta vad man ger sig in på, säger han.
Motståndsmännen visar tydligt att Isaf-soldaterna inte är välkomna. De lägger ut vägbomber och anfaller i stora grupper. Några dagar tidigare var Jonas Brobakken inblandad i en strid i Ali Zayi.
- De vill inte att vi ska komma i närheten. Då skjuter de. Vi tog striden som pågick i fem timmar. Då ser de att vi inte ger oss. Det gick lugnt och metodiskt till men man får en jäkla puls. Det är adrenalin, säger han.

Mathias Holmqvist tar för sig av muffinsen och säger att det ska bli skönt att åka hem i december. Kompaniets mannar börjar vara slitna. Han berättar om operationen "Väst om Mes".
- Det är skurkarnas hemmaplan, det finns många kriminella grupper som vill ställa till med oreda. Vägarna in dit är minerade med IED-bomber. De som bor där utsätts för kidnappningar, hot, mord och rån, säger han.
Det händer att byborna får så kallade "nightsletters" uppsatta på ytterdörren. Hot som säger att de inte ska ty sig till Isaf-soldaterna. En del bybor väljer att lämnar sina hem efter sådana hot.
- Motståndsmännen söker stöd hos lokalbefolkningen, som i sin tur är livrädda. Deras verklighet är så långt från vår.

Den 14 juni gick skyttekompaniet rakt in i hjärtat av talibanfästet Ali Zayi och byggde sig en bas på "rysshöjden". En kulle mitt i byn. De gjorde manövern utan att bli beskjutna.
- Vi bosatte oss bredvid huvudskurken i området, säger Holmqvist.
Området beskriver han som bördigt och vackert med små lerhus utspridda här och var. Det är fyra mil brett och två mil långt.
(texten fortsätter på nästa sida
- Förut var vi bara inne i området över dagen. När vi kom ner i maj bestämde vi oss för att göra något annat. Vi hade en övertygelse om att vi skulle kunna ligga kvar där, inte bara köra förbi och vinka och göra smågrejer som tidigare missioner har gjort. Det funkar inte, säger Mathias Holmqvist.
Bybornas åsikter om soldaternas närvaro på kullen gick isär. De första dygnen blev oroliga. En del kvinnor och barn började utrymma byn till fots. En natt kom en bybo fram till Mathias Holmqvist och sade att han skulle strida bredvid Isaf-soldaterna om talibanerna anföll.
- Det kändes skönt att höra och det gjorde mig mer övertygad om att vi gör rätt saker, säger han.

Strategin har beskrivits som framgångsrik. Patruller görs i området dag som natt. Många bybor pratar med Isaf-soldaterna, bönder får behålla sina skördar och kvinnor kan röra sig mer fritt. Syftet är att få igång biståndsprojekt, men än så länge är området för farligt. Ingen biståndsorganisation vågar sig dit.
Och frågan är vem som går säker i Afghanistan?
Ingenjören, en afghan, som höll i byggnationen av basen på "rysshöjden" blev skjuten när han var klar med uppdraget. Han stoppades han när han körde bil, drogs ut och avrättades brutalt med flera skott i huvudet.

I ett hörn av baracken hänger Mathias Holmqvists minst 15 kilo tunga soldatutrustning på ett stort träkors som är stående på golvet. Där hänger den tjocka och tunga skottsäkra västen, pistolen, hörselkåporna, glasögonen, kommunikationsradion och andra tillhörigheter som han behöver i strid. AK 5:an har han inlåst.
Skyttekompaniet är utlandsstyrkans tyngsta del åtminstone i den bemärkelsen att den har mest eldkraft.
En stor del i deras uppdrag är att träna upp afghanska säkerhetsstyrkor såsom den afghanska armén och polisen. Meningen är att afghanerna själva ska klara av "att hålla ordning på buset". Bland annat ska lokal polis ta över basen på "rysshöjden" en dag.

För att lyckas med det måste det först bli ordning på landets polis, som i dag är ökänd för en utbred korruption.
- Många poliser kan inte läsa och blir poliser för att de inte får något annat jobb. Många av dem har krigat sedan de var småbarn. Vi ger dem en värdegrund och lär dem rätt och fel. Vi visar dem hur man bemöter människor oavsett kultur eller etnicitet. Att man inte skjuter folk först och frågar sedan.
Att Isaf:s närvaro har stor betydelse för säkerheten råder det ingen tvekan om.
Speciellt tydligt blev det under det afghanska parlamentsvalet i september.
- Det hade inte blivit något val om inte vi hade varit här. Polisen eller armén hade inte kommit ut med valurnorna om vi inte fanns med som understöd, säger Mathias Holmqvist.
Hur ser ni på debatten hemma i Sverige om att svenska trupper bör dra sig tillbaka?
- Det känns risigt. Vi är en del av världssamfundet som har åkt hit för att hjälpa Afghanistan. Huvuddelen av afghanerna frågar oss hur länge vi ska stanna, de vill ha kvar oss. Lämnar vi nu blir vår insats meningslös och det blir inbördeskrig.