Ett liv bakom en 1 011 meter lång mur

Solljuset faller in på de afghanska snickarna Fawad Fazli och Sadiqee Sadiq där de står mitt i den finska bastun.
De ler stort när NSD kliver på.
- Vi håller på att bygga ett nytt golv här, säger Fawad Fazli på knagglig engelska.
Han har arbetat åt Isaf i flera år. Gjort småbyggen där det har behövts. De är nöjda för att de båda har en inkomst. Snickare och byggfolk i Afghanistan sägs göra stora pengar om de lyckas få bra kontrakt.
- Jag är inte rik men jag har så jag klarar mig och kan försörja min familj, säger Fazli.
Camp Northern Lights är en svensk/finsk militäranläggning som ligger strax utanför Afghanistans fjärde största stad Mazar-e Sharif. Här bor ungefär 320 svenskar och 200 finländare. En fjärdedel av soldaterna kommer från regementen i Norrbotten.
Utöver Camp Northern Lights finns tre provinskontor med ungefär 30-40 soldater på varje. De finns i Sheberghan (där Camp Monitor håller på att resas), Sar-e Pol och Aibak.

Översten Gustaf Fahl, chef för FS19-styrkan i norra Afghanistan, sitter ute i solskenet på restaurang Valhall. Han äter jordgubbar till frukost och tar sig tid för en intervju.
Vad tycker han om kritiken hemma i Sverige, som säger att Isaf-styrkorna borde börja dra sig tillbaka nu?
- Det är en diskussion som förs i västvärlden på grund av krigströtthet. Jag tror att de flesta som är tveksamma runt den här insatsen i första hand är det för att man vill se någon form av slut. Man vill ha en tidtabell. Men man bygger inte ett lands demokrati på några få år, säger han.
Hur länge tror du det tar?
- Vi pratar 20-30 år. Man börjar ju fullständigt från grunden. Afghanistan har efter ett antal konflikter blivit fullständigt ruttet. När man är i kontakt med afghanerna så finns det ingen som talar om reduktion av den internationella närvaron. De talar om mer stöd, säger han.
Vad tycker du ha blivit bättre under era år här?
- Väldigt många människor har tillgång till bassjukvård och många fler barn har tillgång till skola. Hus och byggnader byggs överallt i Mazar. 2005, när vi kom hit första gången var det allmän misär, säger han.

Campen är 250 gånger 250 meter stor. Springrundan som löper längsmed den höga cementmuren av Hescos-säckar och taggtråd är 1011 meter lång. En soldat sägs ha sprungit 56 varv, vilket ska vara rekord.
I biografen visas det krigsfilmer i ett os av popcorndoft. I datasalen sitter det folk dygnet runt. Internet går segt men därifrån kan soldaterna mejla, läsa tidningarna och Facebooka när de vill.
- Första gången kändes lite konstigt att sitta här och Facebooka men det är ändå bra, för man blir tillräckligt isolerad här som det är, säger Emil Vikström, från Skellefteå som tjänstgör som förare vid skyttekompaniet.

Vid flaggplanen, där alla fordon utgår när de ska på uppdrag, finns vårdcentralen. Inne i det kliniskt rena mottagningsrummet sitter Carina Lidström från Luleå. Hon arbetar annars som distriktssköterska på F 21.
- Jag trivs jättebra. Jobbmässigt är det ungefär likadant som hemma, säger hon.
Sjukvårdsplutonen har MMT:s, som står för "Mobile medical teams". De kör i egna pansarterrängfordon, som till exempel används tillsammans med när skyttekompaniet åker ut på uppdrag.
- De är som rullande akutmottagningar med en generell standard som en ambulans, säger Max Berkö, chef för de 37 anställda på sjukvårdsplutonen, som till vardags också jobbar på F 21.