Det började i rätt så tidig ålder med att jag som pojke gillade att testa mina tjejkompisars kläder. Vi lekte i dem och hade kul, men när jag skulle hem var det bara ta på sig de vanliga killkläder igen. Tråkigt kändes det, men jag förstod väl inte riktigt vad det handlade om då.
Sedan fortsatte det här att spinna och när jag kom upp i tonåren märkte jag än tydligare hur jag började dras till det kvinnliga. Så en dag tittade jag i smyg i en av pappas boulevardtidningar och fann en text om amerikanskan Christine Jørgensen som hade varit soldat och efter det låtit könskorrigera sig. Då förstod jag att jag inte var ensam. Man kunde som man vilja bli kvinna.
Men sedan gick livet på. Jag utbildade mig inom försvaret, hade relationer med kvinnor men vågade aldrig nämna för dem hur jag innerst inne kände mig. I smyg beställde jag kläder via postorder och gömde undan, iklädde mig dem bara hemma när ingen såg.
Som tur var hittade jag en annons i tidningen om FPE, en förening för transpersoner, och genom deras träffar på olika orter i Sverige kunde jag blomma ut som kvinna och träffa likasinnade. Men bara på de träffarna, aldrig annars.
Den stora vändningen kom 2008, när jag 62 år gammal kollapsade hemma. Hjärtat spökade och jag bypassopererades. När jag började ta mig fram igen efter den kändes det som om jag fått en ny sorts chans att leva. Då sökte jag direkt hjälp hos vården för att börja min könskorrigering.
Jag gick i terapi och knöt upp mitt inre, sakta ökade modet, jag började bygga mig hel. Så, den första oktober 2016 kunde jag kliva ut här på gatorna i Boden som kvinna. Vilken befrielse! Då hade jag bytt namn och personnummer och tagit östrogen i åtta år.
Jag har fått enormt fin respons, den enda som egentligen haft något emot det var min mamma. Hon vägrade se mig som kvinna. Men för tre år sedan gick jag till hennes grav och sa "Nu är jag här".
Jag är så lycklig över att jag till slut tog tag i mitt jag. Jag har aldrig tidigare i livet varit så lycklig och harmonisk som jag är nu.