Ett tempererat ljus faller över ansiktet, händerna vilar mot haka och kinder, håret är en ljus virvel. Ögonbrynen har den där skarpa vinkeln som alltid fanns med när Henrik ritade av henne. Allt annat på fotot vilar i mörker.
Men blicken på omslagsfotot! Den följer mig under läsningen av Märta Tikkanens nya bok, brevbiografin ”Måste försöka skri-”. Och just den blicken känner alla igen som mött Tikkanen när hon talar om sina böcker, vidöppen och utan att väja för en enda fråga men ändå med bevarad integritet. Att samtala så om sina texter är en särskild konst eller konstart, och där är hon mästaren.
Själv har jag, också under läsningen av breven, en känsla av att ett sådant samtal pågår och att jag sitter med på ungefär samma sätt som när Tikkanen berättar om sina böcker och sitt liv inför en skara lyssnare.
Här spelar också brevformen in. Tikkanen talar mer än hon skriver även om förstås pennan gör jobbet. Det blir texter direkt för örat. ”Va bra”, kan det stå när någon fått ett pris av akademien. ”Jag sa säkert”, utbrister hon, inte ”jag skrev säkert” och så vidare.
Breven är alltså så röstnära en skriven text kan komma. Man lyssnar sig nästan igenom de drygt 160 breven! Ett trettiotal är riktade till Åsa Moberg, resten, det stora flertalet alltså, till Birgitta Stenberg, två av hennes närmaste författarvänner. Många brev får vi i bitar, andra är flera sidor långa.
Breven har varit en sorts livlinor mellan de tre men det är alltså bara Tikkanens brev vi läser i detta urval, även om de andras röster också skymtar eller ekar med i hennes texter.
Att läsa blir alltså som att stiga in i ett samtal – och möta de där ögonen. De är den ena halvan av boken. Den andra halvan är de brev som berättar om en omänskligt pressande vardag med tusen åtaganden och bestyr och eviga omsorger om barn, familjemedlemmar och andra. Men den berättelsen tränger efter hand undan resonemangen om böcker, skrivande och den sköna litteraturen, tycker jag.
Mitt i en lång uppräkning av allt hon i flygande fläng måste göra under en dag utbrister hon: ”Karusellen är fullständigt vansinnig.” Och alltför många brev handlar om den där karusellen, den ska inte bara gå till kvällen utan dygnet runt. Men kanske är det en mycket manlig läsning.
Breven ger därutöver en spännande insyn i det litterära landskapet under åren 1975 till 2007.
I den sista texten meddelar Tikkanen att hon under lång tid gick i psykoterapi. Den ”hade en enorm betydelse för mej personligen men också för mitt författarskap”. Dan Sjögren