Det finns händelser i ett flugfiskarliv man aldrig glömmer, tillfällen som vi därefter tar till oss och planerar inför. Ett sådant tillfälle är absolut de dagar då knotten kläcker på fjälltrakterna. På den tiden då klimatet var mer stabilt, kanske fram till början/mitten på nittiotalet, skedde dessa enorma kläckningar oftast i början på juli.
Jag har haft ett flertal tillfällen i livet då jag har kommit rätt i tiden för att få ynnesten att uppleva detta fenomen.
I mitt liv brukar jag indela knotten i två viktiga grupper, nämligen bitknotten och forsknotten. Bitknotten är de som vi oftast tänker på, de som attackerar oss så att både sveda och värk inträder. Det är dessa som vi flugfiskare i första hand kommer att känna av, dels som blodsugare men också som våra bästa vänner. Forsknotten är något större, inte alls lika bitvänliga och kläcker oftast på sensommaren och på höstkanten.
De enorma koncentrationerna av färdigutvecklade knottpuppor hänger som stora klasar, oftast i slutdelarna i en fors. När de till slut kläcks driver de ut i det nedströms liggande selet och blir ganska fort flygga. Startskottet för hela äventyret styrs till delar av vatten- och lufttemperaturerna, vattenståndet och ljuset. Som gjutet för den första veckan i juli.
Om du plockar upp ett enda knott och lägger skapelsen i din hand, uppträcker du genast att ett sådant otroligt litet kryp knappast kan bindas upp i originalstorlek.
Här kommer det stora undret in i bilden. Om du någon gång får uppleva en riktig knottkläckning ska du sätta dig ner och spana ut över vattenytan. Då kommer du absolut att uppleva fenomenet, något av Guds gåva till en upphetsad flugfiskare.
När pupporna sveper ner i strömmen kommer de att kläckas, oftast ute på lite lugnare vatten. Snabbt som ögat kommer de upp till ytan där de fortast möjligt försöker att få vingarna torra så de kan flyga. Bäst för dem vore förmodligen om det samtidigt flöt omkring små pinnar, blad och annat flytbart, som de kunde klättra upp på för att snabbare få vingarna torra. Tyvärr förekommer detta mycket sällan.
Däremot försöker de att klättra upp på varandra, varefter en liten boll bildas, en så kallad knottboll. När kanske ett tiotal knott har klamrat sig fast vid varandra vibrerar de med vingarna som de vill ha torra snabbast möjligt. Det är då miraklet inträffar, det att hela knottbollen lyfter och flyger, oftast väldigt irrationellt över ytan.
Vill det sig väl blir var och en av dem flygga, varefter bollen upplöses. Ibland ramlar hela paketet ner på vattnet igen. Då är framför allt harrarna där och får sig direkt ett skrovmål.
Där har du svaret på varför det går alldeles utmärkt att binda en knottimitation i storlekar upp mot krokstorlek 14. Ett litet normalt knott är omöjlig att binda, så små krokar finns förmodligen inte. Som flugfiskare bör du ha en tafsspets på 0,14 mm.
Det finns ett antal olika flugmönster på knott. Jag rekommenderar två av dem, nämligen ”Knottimitation från Tjuonajokk” av Palle Andersson och ”TKK” av Lennart Bergqvist.
Här nedan får du min favorit, Palles knottimitation.
Du hittar också mönstren i boken ”Westrins fjällflugor”, eller i Lennart Bergqvists bok ”Flugbindning på mitt sätt”. Tight Lines!