Det är inte så länge sedan vi började använda oss av guldkulor (guldskallar) på våra flugor. Den stora anledningen till detta är att använda en tyngd som också kan föreställa insektens skalle. Generellt sätt kan sägas att Det guldribbade harörat är en av världens mest använda flugfiskekreationer, en gång i tiden kommer från England. Den amerikanska modellen har en tjockare thorax, det vill säga den vingsäck som sitter främst på mellankroppen bakom huvudet.
Från början var detta en nymf, det vill säga undervattensstadiet till dagsländan. Här får man inte blanda ihop begreppen, eftersom en puppa är nattsländans vattenlevande förstadium. En viktig skillnad mellan en nymf och en puppa är att nymfen är betydligt smalare till kroppsformen.
Efter det att vi har börjat aptera guldskallar på våra harörenymfer tycker åtminstone jag att den mer liknar en puppa än en skirare nymf. Idag kan vi nog påstå att flugan, som ska vara sakta sjunkande, imiterar nymfer, puppor men också kläckande dag- och nattsländor. Fördelen med ett så pass brett spektra är att den passar till de flesta fiskarter, framför allt gällande harr, öring och röding. Här kan man också variera färg på materialet och även använda sig av både silver- och kopparskallar.
Kasttekniken i strömmande vatten kan variera men smidigast är att kasta snett uppströms och låta imitationen sakta föras med strömmen utan påverkan av fiskaren. När kreationen har passerat platsen där fiskaren står kan man med små ryck ta hem den. Tekniken kallas för fridriftande nymfer eller puppor och är att föredra. Att kasta nedströms och hastigt ta hem nymfen eller puppan är ingen bra fiskmetod.
I stilla vatten, exempelvis en fjällsjö, blir tekniken något helt annat. Har man tur kan man kasta prick på vak, vänta någon sekund innan man tar hem den med små ryck med pauser mellan.
En intressant iakttagelse som jag gjorde i Kaitumälven var valet mellan silver- eller guldskallar på harörenymfen. Jag märkte efter några dagar att harren föredrog guldskallenymferna, men att öringarna valde silverskallarna. Det finns nog ingen som kan förklara fenomenet, men är sedan många år ett rättesnöre för mig.
En egen favorit för höstharren i exempelvis Råneälven är svarta harörenymfer med kopparskallar, gärna i små krokstorlekar ner mot 14-16. Eftersom harren alltid har gillat stekelimitationer, typ myror, anser jag att just den flugan har en viss lockelse på framför allt strömgående harrar.