Det tycks inte självklart för alla att personlig integritet är viktigt. Fråga bara Facebook, eller min mamma.

I veckan som gick förklarade Facebooks grundare Mark Zuckerberg för ledande politiker i Washington D.C. hur hans bolag resonerar, eller snarare avstått från att resonera, kring personlig integritet. Det finns nog inte så mycket mer att säga om hans svar än att beklaga avsaknaden av genomtänkta resonemang.

Mer intressant är kanske mammas ståndpunkt, om inte annat för att hennes tankegång nog delas av många.

Mamma brukar, kort uttryckt, hävda att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. När storebror läser vad vi skriver på sociala medier eller snokar i våra mejl är det mest skummisar med tvivelaktiga avsikter som har anledning att bekymra sig. Vanliga hederliga medborgare har ingen anledning att höja rösten.

Är detta ett gott argument? Jag har ofta klurat på vad som kan vara fel på mammas resonemang. För något fel måste det vara, det känner jag på mig.

I veckan prövade jag följande motargument på omkring tusen ingenjörsstudenter vid Texas A&M University: Även den som inte gör något brottsligt, eller moraliskt tvivelaktigt, gynnas av att samhället värnar den personliga integriteten. Varför då? Jo, därför att vi i ett samhälle med svagt skydd för den personliga integriteten ibland har incitament att bete oss annorlunda än vi annars skulle gjort, även om vi har rent mjöl i påsen.

Anta exempelvis att staten beslutade att börja kameraövervaka alla medborgares privata garage och livesända bilderna på internet. Rent tekniskt vore detta enkelt. Utrustningen som behövs kan du köpa för ett par hundralappar på Storheden. Frågan är om vi skulle våga vara oss själva i garaget?

Långt upp i vuxen ålder lekte jag med min modelljärnväg i garaget. Det var inte olagligt eller omoraliskt, men ytterst töntigt. Jag var Stig Helmer Olsson i ”Sällskapsresan”.

Nu är min filosofiska poäng denna: Om jag hade vetat att mitt lekande med modelljärnvägen hade sänts på internet hade jag så klart valt en annan hobby, trots att jag inte gjorde något olagligat eller omoraliskt. Kränkningen av min personliga integritet hade därför i praktiken minskat min handlingsfrihet. Tankar, aktiviteter, och handlingsalternativ som jag normalt skulle gilla väljs bort om jag vet att min personliga integritet inte respekteras.

För att vara fria och själbestämmande individer, som är villiga att fullt ut tänka, handla och bete oss på sätt som reflekterar vilka vi egentligen är, behöver vi och alla andra i samhället ett visst mått av personlig integritet. Vi kan inte vara fria, självbestämmande, och uttrycka våra rätta personligheter om vi inte åtminstone ibland får göra det i fred och utan insyn. Detta gäller även om våra aktivitet är fullt legitima. Därför är inte bara skummisar och skurkar som gynnas av skydd för den personliga integriteten.

Detta gäller även sociala medier. Eftersom vi vet att det vi skriver på Facebook kan säljas till tredje part och användas på sätt vi inte önskar begränsar detta i praktiken våra möjligheter att bestämma över oss själva och fritt uttrycka våra tankar.

Så ingen autonomi utan personlig integritet.

När jag sagt allt detta påpekade en student att även om det är sant att minskad personlig integritet leder till mindre autonomi, så är inte autonomi det enda som är viktigt i livet. Huruvida vi bör vara bekymrade över den bristande personliga integriteten på sociala medier är därför en öppen fråga. Kanske överväger teknikens fördelar, allting sammantaget, nackdelarna?