Tomas Johansson: "Jag tappade greppet"

Han har fått elstötar mellan benen, kraschat ner i vattengravar och kämpat i resultatlistornas nedre regioner hela programserien.
Ändå var Haparandas brottarkung Tomas Johansson en av tre finalister när SVT:s tittarsuccé Mästarnas mästare hade kommit fram till det slutliga avgörandet i slottsmiljön på Malta.
- Jag trodde aldrig att jag skulle nå så långt. Med tanke på min ålder och kondition var jag ju kluven till att vara med överhuvudtaget, säger den 48-årige världsmästaren från Haparanda.
Höjdrädslan
Av elva idrottslegendarer och svenska världsmästare återstod Tomas Johansson, boxaren Armand Krajnc och simmerskan Louise Karlsson. Och tisdagskvällens finalsändning blev en riktig rysare.
Den första stenhårda klättringsutmaningen - uppför en tjugo meter hög borgvägg - innebar en smärre mardröm för "Tompa".
- Jag har alltid haft det jobbigt med höjder, visste direkt att det inte skulle gå. Allting skakade och jag blev rädd. Jag var tvungen att avbryta. 
"Jaktstarten" gick bättre. Tomas Johansson och Armand Krajnc hade uppenbara problem med att bygga stentorn men kunde ändå slå ut Louise Karlsson, som inte lyckades minska ner sin puls tillräckligt.
- Louise hade otur med sitt "stresshjärta". Som brottare går man flera matcher med kort mellanrum, när pulsen går ned, så jag hade en fördel av det, säger Tomas Johansson. 
"Tappade balansen"
Inför den avgörande bataljen återstod Johansson och Krajnc. Grenen - att så länge som möjligt lyfta sin egen vikt i en kärra - hade kunnat passa den 135 kilo tunge brottaren perfekt.
Men efter några minuter kom nederlaget.
- Jag var inte trött i armarna utan skulle byta handledsgrepp, när vänstra armen släppte. Då var det kört. Jag tappade balansen, det gick inte att parera. Det var surt.
"Inte bara tur"
För honom var Louise Karlsson den rättmätiga segraren, även om han gläds med Armand Krajnc också. Och Tomas Johansson är mer än nöjd över sin medverkan, även om han inte utmärkte sig i deltävlingarna.
- Jag hankade mig fram i alla tio avsnitt, alla 30 tävlingar. Den kan inte bara var tur att jag nådde så långt.
En del av förklaringen till framgången kan vara att han är van längre turneringar, dessutom en taktiker.
- När deltävlingarna var över, kunde jag slappna av. Stefan Holm och Tomas Gustafson var för mycket "vinnarskallar", deras krafter tog slut för tidigt. Och "Nattduellerna" passade mig. Jag visste att jag var reaktionssnabb.
"Stöt mellan benen"
Lika angenäma minnen har han inte av "Elektriska hinderbanan" - med 12 000 volt i ledningarna.
- Jag blev som en flipperkula då... Först small det till i nacken, så att jag tuppade av några sekunder. Sen fick jag en stöt mellan benen, det skrattade Brolin mycket åt.
Vilka kom du bäst överens med?
- Vi hade olika erfarenheter men alla visste också vad som krävdes för att nå den absoluta världstoppen. Mest umgicks jag med Brolin, Sjöberg, Armand... Det handlade om en åldersfråga. Vissa ville gå och lägga sig tidigt.
Var du en av dem?
- Nej då. Men när Patrik Sjöberg åkte ut, gick vi alla i sängs två timmar tidigare på kvällarna.
Var Sjöberg lika stöddig som han framstod i tv-rutan?
- Nej. Innerst inne är Patrik Sjöberg jättefin. Det var nog bara Stefan Holm och Thomas Gustavsson som triggade honom.
?Det var en kick"
Tomas Johansson lämnade elit- idrotten i slutet av 90-talet och jobbar numera som stödperson och gympalärare på Karungi skola, där barnen har följt hans insatser i Mästarnas mästare.
Han har trivts bra med att tillfälligt vara tillbaka i rampljuset, med över 1,8 miljoner tittare som har bänkat sig framför tv-apparaterna varje vecka.  
- Jag trodde inte att det skulle bli en sån genomslagskraft. Folk vill prata med mig överallt.
- Det var en kick att vara med. Jag kommer att fortsätta att träna mer regelbundet framöver. Hela kroppen mår bättre nu, säger Tomas Johansson.