Annika Tullnär är en av åtta som bildade ett särskilt coronateam inom Gällivares hemtjänst under våren.
När pandemin eskalerade under våren sjöngs det från balkonger till stöd för vårdpersonalen som slet. När krislägesavtal till sist aktiverades hade många företag redan bidrag med allt från egengjorda ansiktsskydd till betalda luncher för vårdpersonalen som utgjorde frontlinjen mot ett virus som vi knappt visste något om.
I Norrbotten dröjde det innan det första bekräftade fallet. Men i juni riktades plötsligt allas blickar mot Gällivare, smittan spreds okontrollerat. Då slet Annika Tullnär och hennes kollegor i det specialinrättade coronateamet i hemtjänsten som hårdast. Svetten lackade varje gång handskar, munskydd, plastvisir och förkläde skulle dras på.
– Nu när man sitter här och tänker tillbaka på hur svettigt och varmt det var på sommaren när man skulle på med utrustningen känns det väl...ja, det var fruktansvärt! (skratt) Men jag har aldrig känt att det är jobbigt att gå till jobbet, säger Annika Tullnär.
– Man är ju här för att hjälpa och jag tror att alla som jobbar i den här gruppen har känt så. Det värsta har varit när vi suttit helt utan jobb, säger hon och skrattar.
Annika Tullnär har nära till skrattet och tidigt i intervjun understrycker hon hur bra det blev med coronateamet, trots att de som vanligt i vården var för få.
– Det var ett sånt bra gäng och alla har en sån erfarenhet. Det behövs verkligen, erfarenhet, när vi åker runt till så många människor.
Deras uppdrag var att utföra hemtjänst till de covid-sjuka från Kullen till Repisvaara. Någon särskild uppskattning har hon inte märkt av, någon anhörig som har visat vad deras jobb betyder kanske.
– Men annars har det varit lugnt på den fronten.
När Annika Tullnär skulle gå på semester blev hon, inte helt oväntat, sjuk i covid-19. Bra tajming, tycker hon själv – typiskt svar från en som jobbar i vården.
– Haha, men jag hade knappt några symptom. Jag tänker mer på mina kollegor att det var tur att jag hade semester. Vi var många som blev sjuka och det är inte kul. Men vi fick ihop det ändå.
Just nu är läget lugnt i Gällivare, antalet smittade är lågt och coronateamet har lite att göra.
– Just nu är folk ganska bra på att hålla avstånd, många går med munskydd - särskilt de äldre. Det känns som att Gällivare skärpte till sig, men mot hösten släppte många efter. Men nu är det som att folk skärpt till sig igen.
I Kiruna eskalerade smittan igen för ett par veckor sedan. Då kände IVA-sjuksköterskan Julia Marainen och hennes kollegor att det var dags att markera. Med gasmasker på och iförda full mundering ställde de sig på det ständigt välbesökta Coop-området i Kiruna.
– Vi gjorde en liten rajd som vi publicerade i Kirunagruppen på Facebook. Vi fick mycket hejarop och "vilket jobb ni gör". Men vad vi kände var att nu var kurvan alldeles för brant. Nu måste vi agera, säger Julia Marainen.
Det är så det har varit för Julia Marainen och hennes kollegor - dubbla känslor. Samtidigt som hyllningar i sociala medier och matlådor strömmat in, har Julia Marainen och hennes kollegor sett människor på stan som inte brytt sig om restriktionerna.
– Och det kan jag förstå, man är sig själv närmast. Men även om du inte drabbas så kan du bära smitta till någon annan. Till slut blir man så matt, vad är det ni inte förstått? Vi gör vårt bästa och ger vård till alla som behöver och kommer att fortsätta göra det. Men nu får ni skärpa er.
Ändå är Julia Marainen och hennes kollegot självklart tacksamma för allt stöd från företag och privatpersoner.
– Vi blir så himla glada, häromveckan fick vi bullar och frukt från en mataffär. Och vi är tacksamma för alla små och stora företag i Kiruna som stöttat med utrustning och mat. Det är såklart roligt att få credd för vårt jobb, det vill väl alla ha. Men det är inte vår primära drivkraft.
Esa Palovaara, Emelie Esberg, Julia Marainen och Abdi Risak. Transport i norr ville visa sin uppskattning till sjukhuspersonalen och stötta i coronakampen.
Hon är inte förvånad att även coronapandemin blir närmast normaliserat. Det märktes även i arbetet på sjukhuset.
– Det blev normalt även för oss till sist. I början var det jättejobbigt, och man tänkte hur ska vi klara av det? Men vi såg ju att det gick. Vi tog hand om patienterna och de dog inte. Sen har vi ingen långtidsvård, de flesta skickas ju till corona-IVA i Piteå.
Men dagar in och ut, timme efter timme i skyddsmask tar ut sin rätt.
– En period är vi bara hade covid-patienter blev man så trött och det var påfrestande att vara rädd för att själv bli smittad.
En del kollegor blev sjuka i, vissa coronasymptom är svårupptäckta, men Julia Marainen säger att pandemin präglats av en ökad sammanhållning bland personalen.
– Vi har haft jättebra teamwork och ingen släpper någon på pottkanten för alla vet hur trött man är på covid-patienterna.
– Alla går in och hjälps åt, för ingen vill jobba med detta. Det är sånt som gör att man orkar.