Men några pengar till en ishall fanns inte. 1965 var Olle Karlsson 32 år och hade spelat hockey i 17 år. Han var MAIF:are sedan barnsben.
– Tidigare bestod mycket av vår hockeyträning att skotta isbanan. Många gånger var det 30 grader kallt och vi fick ställa in träningarna. Tidigare år på hösten när vi inte hade nog med snö åkte vi upp till Kiruna och fick träna på Matojärvi efter deras träningar. Det innebar att vi kom hem mitt i natten, berättar Olle Karlsson.
Snart förstod medlemmarna i föreningen att det inte skulle bli någon ishall om ingen satte spaden i backen - bokstavligen talat.
– Kommunen ville inte satsa så enda chansen att få en ishall var att själva bygga den, säger Olle Karlsson.
Många människor slöt upp, även de som inte hade någon som helst anknytning till ishockey eller konståkning.
– Väldigt många äldre kvinnor kom med kaffebröd till oss, det var värdefullt. En handikappad man skrev upp vilka som var där och förde register och skötte kaffekokningen. Vi som jobbade mest offrade två hela somrar på ishallsbygget, säger Olle Karlsson.
Ibland kämpade bara två eller tre personer med byggnationen men mestadels arbetade ett femtiotal människor på bygget, alla efter deras egen förmåga. Det var en fin känsla att hela samhället slöt upp för att hjälpa till, berättar Olle Karlsson.
– Vi hade en elektriker som tyckte att han som yrkesman skulle ha dubbla timmar men vi bad honom gå hem. Vi skulle inte gradera kunskapen, säger Olle Karlsson.
Den 3 december 1965 kunde ishallen äntligen invigas efter 40 000 frivilliga arbetstimmar och 355 människors arbetsinsats.
– Det var en otrolig känsla, det var en dröm som vi hade haft så länge. Nu kunde vi äntligen spela i alla väder, säger Olle Karlsson.
Det var inte bara en ishall som stod färdigt utan också ett bevis på ett samhälles solidaritet.
Under 2020 tas den nya is- och evenemangsarenan i bruk och ishallen rivs.
– Det är lite sorgligt men samtidigt har den tjänat ut sin tid. I dagens läge vill man ha lite modernare hallar men visst är det lite tragiskt att ett sånt bygge bara rivs, säger Olle Karlsson.
Året efter invigningen slutade Olle Karlsson med ishockey och startade sin domarkarriär. Han har dömt matcher i elitserien och även internationella matcher. Det som började på en utomhusis i Malmberget slutade med en lång karriär inom ishockey för Olle Karlsson.
– Jag var ordförande i Norrbottens domarkommitté och domaransvarig för Norrland. Fram till 1989 jobbade jag som instruktör och hade hand om väldigt mycket. När jag slutade jobba hade jag jobbat aktivt i 40 år, säger Olle Karlsson.
För Ulla Persson har ishallen spelat en stor roll – faktiskt för hela hennes familj. Hon var bara några år gammal när hon började åka konståkning, till att börja med utomhus. Ishallen i Malmberget invigdes 1965 och i några år var Maj-Britt Rönningberg tränare i Malmbergets AIF. Det kom även tränare från England.
– Det var allra roligast att vara med i alla shower, det tycker jag fortfarande. Det var det här med alla kläder, väntandet i kulisserna. Det var en speciell känsla, minns Ulla Persson.
Hon var bara 16 år när hon började som tränare i klubben. På den tiden var konståkningen annorlunda, konståkarna åkte figurer och hade korta program och ett friåkningsprogram.
– Så är det inte nu, konståkningen har förändrats mycket sedan jag åkte. Jag var duktig på det här med figurer och jag hade väldigt bra balans. Nuförtiden är det mycket steg som binder ihop programmet, du har knappt någon tid på dig att få upp fart till hoppen eftersom det är så många stegmoment, säger Ulla Persson.
Under en period, 1983-1993, tog Ulla en paus från konståkningen. Hon bildade familj och trodde inte att hon skulle komma tillbaka till konståkningen igen. Under den tiden var det låg verksamhet i Malmbergets ishall med endast två aktiva tävlingsåkare.
– De ville att vi skulle komma och hjälpa till litegrann, så det gjorde jag och Eva (Filppa, samtida konståkningstränare, reds anmärkning). Jag ville förstås att mina barn skulle lära sig åka skridskor men tanken var aldrig att de skulle hålla på med det, säger Ulla Persson.
Hon visste inte hur allt fungerade eftersom hon varit borta så länge från konståkningen så det var bara att uppdatera sig med allt nytt som hänt med sporten under tiden hon varit borta.
– Den stora förändringen från förr är bedömingssättet. Förut gav man siffror upp till 6,0 och nu bedöms konståkning på ett helt annat sätt. Varje hopp och piruett har ett värde och är mer rättvist, tycker jag, säger Ulla Persson.
Döttrarna Caroline och Wilma har bägge åkt konståkning och Wilma följer i mammas fotspår och utbildar sig till tränare.
– Det känns bra, då kommer jag ändå att få hänga med ett tag till. Jag har levt med konståkningen hela mitt liv och det har varit konståkning till frukost, lunch och middag, säger Ulla Persson.
Den nya is- och evenemangsarenan är något Ulla Persson längtat efter länge.
– Jag har i alla år hängt med på så mycket men i år har jag bara varit med på en tävling. Wilma sköter i stort sett all träning och jag plockar bort mig själv bit för bit så det blir mer naturligt att jag försvinner allteftersom. Men helt borta kommer jag nog inte att vara, kärleken till sporten gör att man vill engagera sig. När jag går i pension ska jag sitta på läktaren i vår nya ishall och bara njuta, säger Ulla Persson.