- Jag stortrivs i Malmberget och kan inte tänka mig att flytta till Gällivare, säger Johanna Rova.
Tidigare bodde hon i ett gammalt trähus på Prinsgatan. När gruvan kom närmare och huset skulle rivas startade en febril jakt på ett nytt hus, allra helst i Malmberget. Till sist fann hon huset på Kaptensgatan och slog till. I det stora huset, byggt 1946, finns öppen spis och skjutdörrar. Köpesumman var hälften av vad ett hus kostar i Gällivare och hon räds inte gruvbrytningen.
- Ofta när det skrivs om Malmberget handlar det om störningar från gruvan och malmbergarna hamnar i en offerroll. Det är inte synd om oss, vi gillar Malmberget och vill bo här. Det här huset ska bli kvar och jag tänker bli den sista som släcker lyset i Malmberget, säger hon.
Familjer flyttar in
Trots att många lämnar Malmberget och vantrivs med gruvdamm, sprängningar och stängsel, så säger Johanna Rova att det inte stör henne.
- Vi är vana och jag tror inte att vi faller ner i något gruvhål, säger hon.
Runt omkring finns vänner och goda grannar. Många familjer har köpt hus i området och hoppas på en framtid i det kvarvarande Malmberget. Nu ser Johanna Rova fram emot positiva satsningar i området.
- Det är jättebra att man vill göra Malmberget attraktivare och dialogmöten med befolkningen är en bra väg att gå.
Även tidigare bodde Johanna Rova i ett generationsboende med sina föräldrar. Sedan modern dog känns det extra viktigt att hjälpa fadern på hans ålders höst. 82-årige Göte Rova trivs bra i sällskap med dotter och barnbarn.
- I ett hus med en stor gård finns det alltid något att göra, i en lägenhet är man mera instängd, säger han.
Samarbetsavtal
Huset på Kaptensvägen ska bli kvar trots den näraliggande gruvbrytningen. I projektet "ett attraktivare Malmberget" planerar kommunen och LKAB att skapa nya förutsättningar för den kvarvarande befolkningen. I samarbetsavtalet, som ännu inte vunnit laga kraft, betonas att det är folket som avgör om de vill bo kvar. Visar det sig att människor vantrivs i området ska möjligheter till inlösen finnas.
- Man behöver inte titta på gruvstaketen, man kan titta på det som är fint. Jag har alltid haft utsikt där jag bott, ju högre upp desto bättre, säger Johanna Rova.